Sebastian är nitton år och född i Långshyttan och familjen flyttade in till närbelägna Hedemora när han var tolv år. Där spelade han hockey med killar som var flera år äldre, något som inte är helt ovanligt om du är duktig, Det speciella med Sebastian var att han spelade forward med ett lag och back i Hedemoras J20-lag.
– Deras tränare tyckte att jag passade bättre som back, förklarar Sebastian. Själv föredrog han forwardsrollen och spelade på den positionen ända till i december 2015.
– Man vill ju göra mål, säger han med ett skratt. 

Hockeygymnasiet i Leksand
Redan som fjortonåring var det dags för flytt till Leksand. Ett stort steg?
– Nä, det var inte så farligt. Mormor gjorde matlådor och mamma kom upp och hjälpte mig.
Sebastian är inne på sin fjärde säsong i Leksand. Innan jul 2015 hade J20 backbrist och lagets tränare Gabbe Pears tog ett snack med Sebastian.
– Gabbe frågade om jag kunde tänka mig att prova det eftersom laget saknade backar. Sen tyckte han att det gick så bra att jag fick fortsätta. 

A-laget nästa
Efter några veckor som back fick Sebastian chansen i A-laget. Tre seriematcher på bänken med bara några få byten blev resultatet.
– Även om det inte blev speltid var det en nyttig erfarenhet att vara med. När J20:s säsong tog slut fick Sebastian vara med och träna med A-laget.
– Efter den andra matchen mot MODO blev två backar skadade så då fick jag följa med istället.
Så klart var det lite nervöst men Sebastian var mest glad att få chansen.
– Kanske var man för ung och dum. Så jag tänkte inte så mycket, gick bara in och körde, säger Sebastian och ler brett.

Serien mot MODO
I match tre i Örnsköldsvik blev det ingen speltid för junioren, men på Påskafton hemma i Tegera var det dags.
– Tom Hedberg blev skadad men jag märkte inte det. Jag satt och kollade på matchen från bänken. Så kom Sigge fram och frågade om jag var redo att hoppa in.
Sebastian fick spela 10-11 minuter, nästan dubbelt så mycket som totalt tidigare i A-laget.
När han ska berätta om matchen är det inramningen som gjort störst intryck. – Det dånade i öronen och redan innan nedsläpp så står alla upp och sjunger. Jag och (William) Wikman tittade på varandra och undrade vad som hände. Vi hade inte varit med om något liknande.
Vid ställningen 2-1 och två minuter kvar av matchen fick Sebastian fortfarande speltid. Ett modigt coachdrag med en så oerfaren back. Men Sebastian får beröm av tränarna för sin spelförståelse och han tog chansen att visa att de har rätt.
– Det var en riktig självförtroendehöjare, menar Sebastian.

Sjunde avgörande
Det blev ingen speltid för Sebastian i den sista matchen men det märks att han uppskattar upplevelsen att vara med.
– De var snäppet bättre än oss nästan hela matchen. Men med en bra målvakt och uppoffrande försvarsspel löste vi det.
MODO hade ledningen med 3-1 långt in i tredje perioden men Sebastian och de andra i laget gav inte upp.
– Om det är nåt lag som ska göra det, är det vi. Men när jag sett matchen i efterskott ser det rätt hopplöst ut i det läget, säger han med ett skratt.När Alexander Ytterell utjämnade till 3-3 visste Sebastian att laget hade en jättechans att vinna.
– Det här kan inte gå fel, tänkte jag.

Vad sa familjen om din fina säsongsavslutning?
– Mamma mormor och morfar var väldigt glada och stolta. Nästan så att de tyckte att det var coolare än vad jag tyckte.

Rolig bussresa
 Sebastian berättar glatt om det fantastiska firandet med alla fans, både i Örnsköldsvik och i Leksand. Det blev en härlig bussresa från Borlänge till Leksand på fredagnatten.
– I alla rondeller var det fullt med folk. De viftade med Leksandsflaggor och där fanns skyltar med ”SHL 4 mil”. 

Vad händer nu?
– Jag blir kvar i Leksand. Just nu kör jag försäsongsträning med A-laget. Och jag kan spela J20 en säsong till, säger Sebastian som troligen fortsätter som back i höst.