• Huvudsponsorer

Lördag Lör 24 Oktober Okt
Söndag Sön 25 Oktober Okt
Tisdag Tis 27 Oktober Okt
Lördag Lör 31 Oktober Okt
Söndag Sön 1 November Nov
Tisdag Tis 10 November Nov
Torsdag Tor 12 November Nov
Lördag Lör 14 November Nov
Söndag Sön 15 November Nov
Måndag Mån 16 November Nov
Torsdag Tor 19 November Nov
Lördag Lör 21 November Nov
Söndag Sön 22 November Nov
Onsdag Ons 25 November Nov
Lördag Lör 28 November Nov
Tisdag Tis 1 December Dec
Torsdag Tor 3 December Dec
Lördag Lör 5 December Dec
Söndag Sön 6 December Dec
Torsdag Tor 10 December Dec
Lördag Lör 12 December Dec
Söndag Sön 13 December Dec
Tisdag Tis 15 December Dec
Lördag Lör 26 December Dec
Söndag Sön 27 December Dec

Vilgot Larsson har gått ur tiden – Old School Hockey Vilgot Larsson

28 december 2015 12:04

Leksands IF har förlorat en stjärna, l****eksandslegendaren och VM-guldvinnaren från 1957 Vilgot Larsson är död.Vilgot avled i måndags efter en tids sjukdom, Larsson blev 83 år gammal.

Leksands IF´s tankar går till familjen och föreningen kommer för alltid att minnas Vilgot med värme och stolthet.

Nedan följer en Old School Hockey med Vilgot Larsson från 2009. Då berättade han bland annat om karriären i Leksand och Tre Kronor, och hur det kändes att få tröjan upphissad i taket på Tegera Arena.


Världsmästarback med Tre Kronor 1957. Men Vilgot Larsson bidrog med mer än bara stabilt backspel under sin karriär. Hans goda egenskaper som tränare anses än i dag har lagt grund för Leksands storhetstid under 1970-talet. I dag träffar ni Leksandslegendaren i Old School Hockey.

Dagens gäst i Old School är världsmästarbacken från 1957, Vilgot Larsson. Han slog igenom som backkollega till Åke Lassas i det Leksandslag som tog sig tillbaka till högsta serien 1950/51 och spelade sedan 14 säsonger i klubbens A-lag innan han efter ett par tränaruppdragsutflykter återvände till Leksand och byggde upp den ungdomsverksamhet som sedan blev grunden till klubbens guld era mellan 1973 och 1975.

Den skridskoskickliga backen fyllde 3 maj förra året 80 år och bor på Åkerö i Leksand inte alls långt ifrån andra stora Leksandprofiler så som Dan Söderström, Magnus ”Sigge” Svensson och Bengt ”Fisken” Ohlson. Sin skridskoskicklighet ska ha kommit sig av ideliga resor på skridskor på Siljans is mellan Leksand och Rättvik. – Ha ha! Jo men det hände väl att man snörade på sig skridskorna och åkte från kyrkan i Leksand upp till långbryggan i Rättvik och vände. Fast det var bara några gånger som jag gjorde det, men nog var det nyttigt för min skridskoåkning allt.

Ishockeyn sparkade i gång på allvar i Leksand under slutet av 1930-talet. Innan det så var dom stora vintersporterna i samhället bandy och skidor. Sommartid handlade det mestadels om fotboll och friidrott. – Jag växte upp inne i Noret (centrala Leksand) och var oftast uppe på Leksandsrinken och spelade hockey. Fast hockeyn var inte speciellt stor varken för mig eller för människorna som bodde här i Leksand då. Det var väl först när jag kom upp som junior då jag var 15 år som intresset blev större hos mig. – Det var ju inte speciellt organiserad ishockey när man spelade i pojklagen här i Leksand. Utan det blev först då man kom upp som junior. Jag höll ju på med alla möjliga sporter då jag var ung, fotboll, friidrott och så vidare.

A-lagsdebuten? – Jag var väl 18 år och vi spelade här hemma mot Sandviken i division 2 (vinst 8-2). Efter det gick det väl bättre och bättre. Något år senare så var jag etablerad i A-laget. Minns jag inte helt fel så var vi bara tre backar med på matchen och det var väl inte speciellt uttalat då redan att jag och Åke (Lassas) skulle spela ihop.

Vilka var de drivande i omklädningsrummet under dina första säsonger i a-laget? – Stig ”Stickan” Påvels, Björn ”Lollo” Lassas, (Ingmar) Lysén och några av dom äldre killarna så som Anders Brisell, Pelle Jacobson och framför allt Åke Lassas.

Lassas, Vilgots backkollega under många år, har ofta hyllats för att han var den som fick hockeyn att etablera sig som sport i Leksand. Något som även Vilgot Larsson skriver under på. – Åke betydde väldigt, väldigt mycket. Han var ju allt i allo i klubben och kanske Leksands bästa hockeyspelare. Han var ju några år äldre än oss andra så han var en person som vi såg väldigt mycket upp till. – Visserligen spelade jag och Åke tillsammans under många år, men vi umgicks aldrig direkt vid sidan av idrotten. Det berodde mest på att han var åtta år äldre än jag. Mitt umgänge var mera ”Lollo” Lassas, ”Sigge” Bröms, Gunnar Hedbys och spelarna från min generation.

”BLEV NOG LITE FIRANDE”

Första året Leksand går upp i högsta serien är säsongen 1947/48. Sejouren i allsvenskan blir dock bara ettårig. Säsongen 1950/51 går Leksand upp för andra gången efter att ha vunnit division 2 norra före Wifsta/Östrands IF (idag Timrå), Ludvika FFI, Brynäs IF, Sandvikens IF och Krylbo IF. – Då hade jag etablerat mig i A-laget och avancemanget betydde även att Leksand blev ett etablerat lag i högsta serien. Jag och Åke hade börjat spela ihop då även om det fortfarande oftast bara var tre backar med till matcherna. – I sista omgången spelade vi mot Wifsta/Östrand på bortaplan och säkrade segern, om det inte blev klart redan i omgången innan mot Brynäs. Jag minns inte riktigt skrattar Vilgot Larsson. – I alla fall så blev det ganska uppmärksammat här hemma och nog blev det lite firande efteråt.

Är annars seriefinalen 1959 mot Djurgården ditt största minne som spelare i Leksand? – Jo, men det måste det vara. Vi hade ett väldigt bra lag och ledde faktiskt finalen med 1-0 (Stig Påvels). – Djurgården hade en annan bredd och spelade med tre kedjor till skillnad mot oss. Det var nog ganska avgörande för just den matchen och dom vann ju till slut med 3-1 (Calle Lilja, Kurt Thulin och Lasse Björn målskyttar för DIF).

Vilka av alla anfallare i Djurgården var annars svårast att möta som back? – Tvillingarna Hans och Stig! Dom ville spela pucken hela tiden och det var svårt att förutse vad som skulle hända. Sven Tumba var faktiskt inte lika svår att möta eftersom du visste att han skulle komma med full fart i mitten och det passade mig ganska bra eftersom jag var ganska bra på skridskorna jag med. – Djurgården hade många väldigt bra anfallare, som exempelvis ”Hasse” Mild. Han var ju en fantastiskt fin spelare han med.

Åke Lassas och Vilgot Larsson var ett av Sveriges bästa backpar denna säsong. Ett annat var Roland Stoltz och Lars Björn som stod på andra sidan isen i den omtalade matchen 1959 mellan Djurgården och Leksand. – Så var det väl kanske då, men det tänkte man inte speciellt mycket på i just den matchen. Man glömmer lätt att vi hade ytterligare ett väldigt bra backpar i ”Knutte” Knutsson och Gunnar Hedbys.

Ofta talar man om Åke ”Professorn” Lundströms betydelse för utvecklingen av er spelare i Leksand. Vad kom han att betyda för just dig? – Det jag minns bäst var ett läger på Bosön för flera unga spelare som Åke var instruktör för. IK Göta var väldigt bra på den tiden och bland andra ”Calle” Lilja (finalist mot LIF -59) och Åke Blomberg fanns med på lägret. – ”Professorn” var väldigt duktig på att lära ut tekniska detaljer och hur man bland annat skulle gå till väga för att få bättre passningar. Över huvud taget var han väldigt noggrann i allt det han gjorde. Han var även upp hit till Leksand något år som instruktör.

TVINGADES SLUTA PÅ GRUND AV SKADOR

Säsongen 1963/64 kom att bli Vilgot Larssons sista som spelare i Leksand. Leksand slutade tvåa i SM-slutspelet efter Brynäs men Larsson hade skadeproblem större delen av säsongen. – Jag hade problem med en ljumske och en höft hela den säsongen och jag kände att det helt enkelt inte höll att fortsätta spela på den nivån längre. – Jag hade en del kontakter nere i Borlänge och hade tidigare tränat några av spelarna i Tunabros division 4-lag, så jag fick en förfrågan om att träna dom en säsong.

Hur delaktig var du i att Ingemar Snis senare skulle komma till Leksand (1969-1971)? – Ingemar spelade i Tunabro när jag var tränare där Han var redan då väldigt duktig men jag hade ingenting med den övergången att göra.

Bland hockeyentusiaster i Avesta har Vilgot Larsson en stor plats i deras hjärtan. Säsongen 1965/66 tog Larsson, som tränare, upp Avesta BK i hockeyns finrum, allsvenskan. – Vi hade väldigt många bra spelare i laget. Bland annat spelade både Roger Lindqvist och Mats Åhlberg där då och båda var väldigt duktiga. – Mitt starkaste minne från den kvalserien är sista matchen mot Husqvarna IF som vi var tvingade till att vinna samtidigt som Karlskoga/Bofors-63 helst skulle förlora mot Rögle. Husqvarna ledde med 2-0 men vi vände och vann med 8-3 och blev klara för allsvenskan.

Martin Lehman på Svenska Dagbladet skrev följande om den sensationella premiärvinsten mot Rögle BK med stjärnor så som Tom Haugh, Kenneth Ekman, Pentti Lindegren, Des Moroney, Björn Elvenes och bröderna Ulf och Ove Sterner i laget: ”Avesta den 11 februari 1966, Avesta-Rögle 6-3: Sensation av stora mått. Leksands gamle VM-back Vilgot Larsson bevakade Ulf Sterner hårt och Röglestjärnan fick bara göra ett mål. Rättvist resultat!” – Jaså, skrev han så, skrattar Larsson. – Det var ju fina ord och visst minns jag att det var en stor sensation och att Mats Åhlberg gjorde ett vackert solomål.

Varför lämnade du Avesta när du tagit upp laget till allsvenskan? – Leksand frågade om jag om jag ville ta hand om juniorerna i klubben. Jag hade bott i veckorna nere i Avesta och haft ett tim-jobb som gymplärare där. Vi spelade matcher tisdag och lördag så det blev bara att man var hem till Leksand i helgsluten då man var ledig. Jag ville helst kunna fortsätta bo hemma hela veckorna.

Hur delaktig var du i att Häradsbyggden året därpå tar sig till allsvenskt kval 1968? – Ingenting! Jag spelade bara några matcher med Häradsbyggden eftersom jag i första hand var koncentrerad på Leksands juniorer.

Var det aldrig aktuellt att spela i någon annan klubb under dina år? – Det var några klubbar som frågade om jag var intresserad minns jag. Hammarby var väl på mig någon gång liksom Södertälje, men jag var ju Leksing och det var i Leksand som jag ville spela.

Vilgot Larsson träningsmetoder och sätt att hantera unga spelare sägs vara grunden till Leksands fyra SM-guld, 1969, 1973, 1974 och 1975. – Jag försökte väl ta vara på det som Åke Lundström tidigare hade lärt mig då han var i 30-årsåldern och jag runt 20 precis som den situation jag var i då jag tog över juniorlaget i Leksand. Sedan hade man självklart kommit mycket längre i utvecklingen av hockeyn då men filosofin var nog detsamma trots det.

Ulf Weinstock, den fine Leksandsbacken, har sagt tidigare att du var väldigt duktig på att se vilken position och roll en spelare passar som. Du skolade väl bland annat om Weinstock från forward till landslagsback? – Jo, men den förmågan hade jag väl lite grann i alla fall. Det var ju viktigt att hela tiden få ut det bästa av en spelare och därför försökte jag få alla spelare att passa in i laget på bästa sätt.

Vilket av JSM-gulden var roligast att vinna? – Vi vann tre JSM-guld då jag var tränare och jag tror nog att dom två första var roligast. Det var en fantastiskt fin generation med spelare födda 1950 och 1951 (Exempelvis: Gunnar Mårs, Lars Stenvall, Krister Sterner, Ulf Weinstock, Åke Danielsson, P-O”Brasar, Kjell Brus, Dan Labraaten, ”Pirro” Alexandersson och ”Djura” Olsson). – Men det var även väldigt speciellt och roligt då jag övertalades att göra ytterligare en säsong som tränare för juniorerna födda 1955 (Exempelvis: ”Lill-Mele” Eriksson, Bengt Lundholm, Anders Hansson, Johnny Hansson och Jan-Ove Wiberg) och vi vann guld.

Var det aldrig aktuellt att träna Leksands A-lag? – Inte alls! Det var en helt annan grej och något som jag inte var speciellt intresserad utav.

Vilgot Larsson debuterade i Tre Kronor 1953 på Stockholms Olympiastadion mot Harringay Racers. – Jag spelade ihop med Åke Lassas och sedan var ”Lasse” Björn från Djurgården och Rune Johansson från Hammarby det andra backparet. – Själva matchen minns jag inte mycket mer ifrån än att vi förlorade med 1-3 (Sven Tumba svensk målskytt), men jag gjorde värnplikten i Falun då och jag minns hur skönt jag tyckte det var att komma därifrån i några dagar, haha

VITLÖK TILL FRUKOST

Det blev VM-debut för Vilgot Larsson 1955 i tyska Krefeld med en femteplats. Året därpå var alla blickar riktade på Tre Kronor i olympiska spelen i italienska Cortina. Både Vilgot Larsson och Åke Lassas fanns med liksom Sven Tumbas städgubbe ”Sigge” Bröms från Leksand. Turneringen blev dock en missräkning och Sverige slutade på fjärde plats efter Sovjet, USA och Kanada. – Det var väldigt mycket större med allt runt omkring i OS än vad det var i en vanlig VM-turnering. Vi hann ju umgås och lära känna flera av dom andra idrottarna. Bland annat så träffade vi Olle Dalman som var från Leksand och tävlade i alpint. Vi var upp och tittade när han körde storslalom. – Även om det inte gick så bra i turneringen var det en upplevelse som man inte glömmer bort i första taget.

Det sägs att Folke ”Masen” Jansson var så imponerad av ryssarna som var uppe tidigt och joggade och jämt luktade vitlök så ni också fick upp tidigt och äta vitlök till frukost. – Haha! Det där med vitlöken minns jag faktiskt inte. Men jag kommer ihåg att vi var upp väldigt tidigt varje morgon och joggade och körde någon gymnastik.

Innan VM-guldet 1957 och även åren efteråt var ganska magra vad det gäller medaljer för svensk ishockey. Vad tror du att det här berodde på? – Svensk hockey var i en generationsväxling då och efter OS i Cortina 1956 var det många som fick sluta i Tre Kronor. Holger Nurmela, Lars Svensson, Bertz Zetterberg, Åke Lassas, Tvillingbröderna (Hans och Stig) och Stig Carlsson hade alla gjort sitt i landslaget och fram kom en ny generation till VM i Moskva 1957. – Vi var i väg till England och Skottland inför VM 1957 och spelade mot sex eller sju lag som Harringay Racers, Nottingham Panthers och så vidare. Det var väldigt många nya i laget och det var väl första gången killar som ”Rolle” Stoltz, ”Akka” Andersson, ”Eje” Lindström ”Sura-Pelle” Pettersson, ”Lasse” Lundvall med flera vad med i en stor turnering. – Den här resan var en perfekt uppbyggnad för det här nya laget och vi fick en härlig sammanhållning i gruppen.

Vad gjorde så att Sverige vann guldet smått sensationellt i Moskva? – Jag spelade i backpar med Hans Svedberg från Skellefteå i den turneringen. Sverige var inte alls favoriter men en viktig anledning var att vi vann matchen mot Tjeckoslovakien med 2-0 (Sven Tumba och Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson målskyttar).

Det var väl den matchen du nickade bort pucken? – Den tog i baksidan av huvudet bakom örat och det blev väl några stygn haha… – Annars var den stora anledningen till att vi vann guldet att vi gör fyra mål på Sovjetunionen i finalen, vilket var väldigt starkt av oss. ”Eje” Lindström gjorde två av målen och ”Garvis” Määttä och Nisse Nilsson varsitt. – Kedjan med ”Garvis”, Tumba och ”Eje” Lindström var väldigt bra i just finalen, men den bästa kedjan var trots allt ungdomskedjan med ”Sura-Pelle” Pettersson, Nisse Nilsson och Lasse Lundvall.

Pressen mot slutet av matchen måste ha varit enorm från Sovjetunionens sida? – Visst, det var en riktig pärs, men vi fick 4-4 och ”Lasse” Björn fick kliva upp överst på pallen och sjunga Helan går inför en rysk publik i givakt. (Lasse Björn har tidigare berättat: ”Skivan gick ju inte igång och jag vände mig om till grabbarna och frågade om vi alla kunde någon sång. Då såg jag att ”Sura” från bruket stod där och då tänkte jag att han kan nog bara Helan går och så fick det bli”)

Vid Leksands jubileumsmatch 2009 fick Vilgot Larsson tillsammans med Dan Söderström sin tröja hissad till taket i Tegera Arena. – Det var fantastiskt roligt och väldigt hedrande. Jag trodde aldrig detta skulle hända mig eftersom det är så många som borde fått sin tröja hissad före mig, avslutar Vilgot Larsson samtalet.