En hälsning från Bellemare
Publicerad: 2014-07-18

Det var fem år sen forwarden Pierre-Édouard Bellemare lämnade Leksand. Ändå märks det tydligt att den trevlige fransmannen har många fina minnen från laget som fick fart på hans hockeykarriär. Och att vägen till NHL började i Dalarna.
– Jag var inte en särskilt bra hockeyspelare när jag kom till Leksand, säger han.

När Pi-Ed kom till Leksand 2006 visste han inte vad som väntade, vare sig privat eller hockeymässigt. Han hade spelat VM med Frankrike och vunnit franska ligan med Rouen och trodde att spel i svenska andraligan skulle bli en barnlek.
– Tränaren sa åt mig att jag var en dålig försvarsspelare. Så jag fick borra ner huvudet och jobba hårt.
Pi-Ed berättar att det var en helt ny värld att komma till Leksand. Och att hans franska kompisar undrade hur han skulle klara sig i en så liten stad.
– Det första året var jobbigt, men jag fokuserade på att bli bra på hockey och det gjorde livet lätt.

Vilket är ditt bästa minne från tiden i Leksand?
– Oj, det är så många fina minnen. Men ett sticker ut lite extra. Min mamma var på besök och klacken visste det. Så jag tacklar en motspelare och åker till båset. Då sjunger klacken den franska nationalsången för mig. Det var som att de riktade sig mot båset och då också mot mamma som satt där bakom. Jag vände mig om och såg hur stolt hon var. Klacken sjöng extra länge och det kändes som om tiden stod stilla.

Bra språkkunskaper
Pi-Ed pratar mycket bra svenska och han menar att det är tack vare hockeyn och mamma. När han kom till Leksand kunde han ingen svenska eller engelska.
– Min mamma sa åt mig att inte tänka på pengarna, utan att spela för att jag vill. Genom att jobba hårt, och visa att jag ville lära mig språket, visade jag för Leksand att jag ville vara kvar. Jag var inte bäst, men jag ville mest.

Flytt till Skellefteå
Efter tre år i Leksandströjan blev det flytt till högsta ligan och Skellefteå. Pi-Ed berättar att han ville prova på elitserien och att det uppvägde den långa flytten norrut.
– Folk sa att det inte är lätt att bo i Norrland, men jag bryr mig mest om hockeyn. Och jag har trivts jättebra här.
Tillsammans med sin sambo har Pi-Ed köpt hus i Skellefteå.
– Mina svärföräldrar är från Borlänge och håller på Leksand och de tyckte att det var svårt när jag bytte lag, men vi är vänner ändå, säger Pi-Ed och skrattar.
Skellefteå har blivit svenska mästare de två senaste åren. Något som Pi-Ed förklarar så här:
– Vi har haft en stark grupp där alla haft en bra säsong.
Han menar att ingen spelare har underpresterat och de har haft roligt tillsammans.

Vad är Skellefteås framgångsrecept?
 – Att vinna två raka guld är något som få lag klarar av. Vi bestämde oss, efter förra säsongen, för att träna ändå hårdare för att nå nästa mål, ett guld igen.

Dags för NHL-spel
Nu väntar ett nytt kapitel i den trevlige fransmannens liv. En flytt till USA och spel i Philadelphia Flyers. Eftersom sambon är halvamerikanska ser han inte bara fram emot det hockeymässiga.
– Det ska bli kul att se hennes värld. Och så chansen att få matcha sig mot de bästa spelarna. Det ska bli spännande. Visst har jag mött många stjärnor i VM, men nu blir det på samma villkor och på liten rink. Jag kommer att sakna Skellefteå, eftersom jag älskar stan och polarna, men nu blir det ett nytt äventyr!

Hur var det att möta Leksand i Skellefteåtröjan?
– Det var mycket känslor. Jag var skadad och var bara med på värmningen. Men jag ville vara ute på isen i Tegera så länge jag bara kunde. Och klacken sjöng nationalsången för mig! Efter så många år!
Inte nog med att Pi-Ed hyllades med sång av sina före detta fans. Många Skellefteåspelare fick med sig hälsningar till den förre Leksandsspelaren.
– Mina medspelare kom och berättade att alla frågade efter mig och de undrade vad jag haft för mig här i Leksand eftersom fansen fortfarande kom ihåg mig.
Så nej, Pi-Ed kommer inte glömma vare sig Leksands IF, som gav honom en möjlighet att utvecklas som hockeyspelare, eller fansen som hyllade hans hårda jobb på isen.
– Jag vill hälsa så varmt till Leksand Superstars, avslutar Bellemare.

Katharina Dalmalm