Mest känd blev han för sitt enormt fina spelsinne och stora fighterhjärta ute på isen.  Idag har han fortfarande nästintill kultstatus i både Leksand och HV 71. Många minns honom även som en av Moras största krigare i rinken under 1970-talet.
- Jag är svensk trots att jag föddes för snart femtiosex år sedan i Herlev väster om Århus i Danmark, berättar Hansen.
- Pappa åkte först upp själv till Borlänge och fixade bostad och jobb. Jag var nyfödd då och mamma ville inte flytta upp innan allt var klart, men så fort pappa hade ordnat med allt flyttade vi också upp. Jag är svensk medborgare och hann aldrig bli dansk medborgare under mina veckor i Danmark.
- I Borlänge bodde vi helt perfekt om man gillade idrott. Man kan säga att det låg hus som ett o och i mitten låg det en gräsplätt där vi spelade fotboll på sommaren och hockey eller bandy på vintern.

Var Roland Eriksson, Göran Högosta, Jan-Ove Wiberg med redan då?
- Nej, vi bodde lite utspridda i Borlänge. Från att vi började på Gylleskolan som sjuåringar umgicks vi mer eller mindre jämt eftersom vi spelade hockey tillsammans i Björnligan och så vidare.

Säsongen 1972/73 är Tunabros andra år i det som då hette Allsvenskan. Efter jul hamnade laget i den så kallade Norra nedflyttningsserien och i första matchen gör Ivan Hansen A-lagsdebut i seriesammanhang.
– Jag var sjutton år då och vi mötte Skellefteå i det gamla barracudatältet man satt upp över rinken hemma i Borlänge. Det här var ju en dröm som gick i uppfyllelse och jag har för mig att det gick rätt bra redan från början, men det var förresten hemmadebuten och då hade jag redan spelat en seriematch innan.

Ivan Hansen svarar för ett mål och två assist i debuten som ägde rum uppe i Kempehallen mot Modo och som vanns av Tunabro med 7-2. I andra omgången då Skellefteå, med Hardy Nilsson som härförare, reste ner till Borlänge för match vann Tunabro med 6-4 och Hansen svarar för ytterligare ett mål. Tunabro slutar så småningom på en andra plats i nedflyttningsserien vilket innebar att dom blev kvar i högsta serien.
– Jag tror att jag spelade i en kedja med Olle Henriksson, som kom från Kvarnsveden, och Kjell Fhinn från Leksand. Den som många av oss Tunabroare har att tacka vår framgång för är backen Björn Resare. Han var tränare för oss men även en mycket bra back som lärde oss väldigt mycket. Jag minns en incident, Roland Eriksson var ju talang i allt vad han företog sig oavsett om det var fotboll, bandy eller hockey. Han var till och med stjärna i minigolf ute i Stora Tuna. När Roland skulle iväg på fotboll samtidigt som vi skulle ha hockeyträning ställde Björn ultimatumet att du får välja hockey eller fotboll. Han lade inga värderingar i om Roland var lagets bästa eller sämsta spelare. Alla skulle behandlas lika.

Tongångarna var inte lika positiva den 10 mars året därpå. Tunabro hade chans att på hemmaplan slå Modo och med det hänga på Västerås och Örebro i jakten på en biljett till 1974/75 års allsvenska. Trots att Ivan Hansen reducerade till 5-7 i mitten av den sista perioden vann Modo med 8-5 efter att backen Robert Frestadius satt spiken i kistan.
– Det är ju klart att det inte var speciellt uppåt just då. Visserligen hade vi ett ungt och lovande lag men framförallt hade vi ett lag som lyckades sprattla i kvalserierna och med det lyckades vi hålla oss kvar. I det vanliga seriespelet var vi faktiskt inte speciellt bra. Alla visste att risken var överhängande att vi skulle kunna åka ur så det var ingen chock direkt då degraderingen var ett faktum.

851 åskådare mot Tingsryd, 590 mot MoDo och 819 mot Västerås. Hur var egentligen hockeyintresset i Borlänge vid den här tiden?
- Det har väl egentligen aldrig varit så jättestort i stan även om det kommit fram många bra spelare därifrån. Förutsättningarna för hockey har väl heller aldrig varit speciellt bra även om man satte upp barracuda tältet. Det var ju kallt och dragit ändå att stå och titta på matcherna.

Efter degraderingen blev det massvandring från Tunabro. Göran Högosta, Jan-Ove Wiberg och Roland Eriksson flyttade till Leksand samtidigt som Anders Kallur flyttade till MoDo, men Ivan Hansen blev Tunabro trogen under ytterligare en säsong.
– Jag hade lite kontakter med några klubbar, bland annat redan då Mora. Även Leksand var på tal, men man ville inte brandskatta Tunabro mer än vad man gjort genom att värva Rolle, Göran och Wiberg. Där tycker jag att Leksand agerade riktigt proffsigt mot Tunabro även om jag blev lite sur eftersom jag så gärna ville till Leksand.
– Året därpå visade Mora ett ännu större intresse och dom var ju en mer klassisk och anrik klubb än Tunabro så jag tackade ja då chansen kom.

Ivan Hansen kom att spela två säsonger i division 1 med Mora och gör 58 poäng på 37 matcher.
– Det var en fantastisk tid i Mora. Vi hittade nästan direkt en riktigt bra kemi i laget och killarna i den femman jag spelade med Hasse Hansson, Malte Steen, Hans-Olov Ernlund och Tord Svensson betydde oerhört mycket för mig.
– Första året var vi riktigt nära att gå upp i elitserien. I sista omgången av kvalserien behövde vi vinna över Björklöven med ett antal mål samtidigt som Örebro inte fick vinna allt för stort över Nacka. Vi fick bara oavgjort samtidigt som Örebro vann stort.

Hur upplevde du världsmästarforwarden Sigge Bröms som tränare?
- Han var verkligen en glad gamäng som var nöjd med det mesta. Speciellt om han fick sin cigarett före och helst efter träningarna. Han kunde sitta i utvisningsbåset och blossa under träningarna för att sedan hoppa in och delta. En fantastisk man och tränare som spred bra vibbar omkring sig och gjorde så att det var riktigt kul att gå och träna.

Hur blev du Leksing 1976?
- Egentligen blev det klart redan innan andra säsongen i Mora var slut. Eller rättare sagt hade vi haft kontakt med varandra hela tiden efter den första kontakten vi hade då jag spelade i Tunabro. Sedan var det den fantastiske Rune Mases som drog i trådarna och såg till att jag kom till Leksand.
– Rivaliteten idag mellan Leksand och Mora var ingenting mot hur den var då. Jag minns att i samma veva som jag var ner och skrev på kontraktet i Leksand fick jag en leasingbil med Leksandsmärke och namn på. Den tog jag med mig upp till Mora. Dagen efter att det blev känt att jag skrivit på för Leksand så var backspeglar och allt möjligt bortplockade på den där bilen, skrattar Hansen.

Hur upplevde du första tiden i Leksand med så starka personligheter som bröderna Abrahamsson, Dan Söderström, Mats Åhlberg, ”Pirro” Alexandersson med flera i laget?
- Det var en tuff men mycket lärorik skola. Ställde du dig upp i omklädningsrummet för att ta ton som nykomlingen fick du känna av det ute på isen. In och lär dig att bli en Leksing först.
– Jag har faktiskt aldrig upplevt något liknande vad det gäller vinnarskallar. Alla killarna avskydde verkligen att förlora och där tror jag mycket av Leksands framgångar under många år låg.

När upplevde du att du tog en ordinarie plats i Leksand?
- Det var en inskolningsprocess skulle man väl kunna säga. Första året var inte speciellt framgångsrikt för mig och jag fick inte spela speciellt mycket, något som jag inte direkt var van med från Tunabro och Mora.  Jag förstod då att det inte duger att bara spela mitt vanliga spel för att ta en plats i Leksand utan jag iklädde mig en roll innehållande en ganska tuff attityd.
– Inför säsongen därpå tränade jag kopiöst mycket även vid sidan av den vanliga träningen och jag tror nog aldrig jag varit så vältränad som då. Säsongen därpå gick väldigt bra så träningen gav resultat.

Tuffheten som Ivan Hansen gjorde att han i en match mellan Leksand och AIK säsongen 1977/78 ådrog sig ett grovt matchstraff efter att ha hamnat i konflikt med domaren Kjell Bergström. Vid ställningen 3-3 dömde Bergström ut matchstraff på både Nils-Olov ”Djura” Olsson och Thommy Abrahamsson.  På det efterföljande powerplay spelet så gör AIK genom Bengt Lundholm 4-3, ett mål som avgör matchen.
– På den tiden hade jag ett ruskigt hett temperament och just det här är ju inget som var speciellt smart gjort. Jag var ju galen på Kjell Bergström och tänkte hyvla in honom som en reklamskylt i sargen. Tack och lov kom Mats Åhlberg emellan och hindrade mig annars hade jag säkert blivit avstängd på livstid.
– Det tråkigaste var ändå efter matchen. I gamla hallen var det en väldigt trång gång in till omklädningsrummet och du var tvungen att gå förbi domarrummet för att komma in i Leksands rum. När jag kom gående där efter matchen var domarrumsdörren öppen så jag inte kom förbi. Arg som jag var så drog jag igen dörren med rejäl kraft. Vad jag inte visste var att en av domarna stod just bakom dörren så han slog ju kullerbyttor in i omklädningsrummet. Det fanns inget uppsåt från min sida att det skulle bli så men dagen efter var det krigsrubriker i både Aftonbladet och Expressens mittuppslag.
– Jag försökte komma i kontakt med Kjell Bergström och be om ursäkt, men vi kom aldrig riktigt i kontakt med varandra och det var så mycket om det här i media ändå.

Kjell Bergström berättar för Old School Hockey:
- Leksand mot AIK säsongen 1977/78 glömmer jag aldrig. Jag hade haft en elitseriematch tidigare och det var Färjestad mot Djurgården, en match som var väldigt lugn. Den här matchen var också lugn till det var en minut och två sekunder kvar. Det var då som Bengt Lundholm styrde in 4-3 för AIK. Då tog det hus i helvete och det haglade in snusdosor och ölburkar så jag sa att det blir omspolning. Som domare måste du lämna isen sist så vi stod länge kvar och väntade. Ivan Hansen stod och snackade länge och väl med en vaktmästare och till slut sa jag till ”Daggen” Olsson och Mats Rapp, som var mina linjemän att nu går vi in ändå eftersom vi inte kunde stå där och vänta. På vägen till omklädningsrummet slog Ivan upp en klubba mellan mina ben och då meddelade jag honom att det blev matchstraff. Det här var ju något som inte publiken hade sett och då jag meddelade sekretariatet att nummer sexton i Leksand får matchstraff då började hagla in snusdosor och ölburkar igen.
- Jag skulle ju bo hos ”Daggen” nere i Borlänge så dom väntade på mig medan jag satt på presskonferensen och blev utskälld av Leksands tränare, Roger Lindqvist. Till slut var jag tvungen att gå därifrån och när jag väl står i duschen hör jag ett jäkla liv utanför. När jag frågar ”Daggen” och Mats om vad som hände så visade det sig att det var bröderna Abris som skulle på mig. Tack och lov hann ett par poliser brotta ner dom och vi tre fick så småningom poliseskort från Leksand.
- Jag har inte pratat med Ivan om det här men jag har varit uppe i Leksand och dömt efter den här matchen och det har inte varit några problem. Vi morsade på varandra som man brukar göra innan matcher och det fanns aldrig några hard feelings från min sida. Jag tog till mig det som en sak att peppa mig själv med inför matcher. ”Kom igen nu Kjell, fixar du Leksand så fixar du även det här” ha ha…

Säsongen 1978/79 gör Leksand och Ivan Hansen en mycket fin säsong och når semifinal där MoDo, med Tomas Jonsson i laget, blir för svåra.
- Vi hade ett fantastiskt fint och komplett lag det året och sedan var ”Pära” Karlström en väldigt skicklig taktiker som fick ihop laget på ett väldigt bra sätt. Vi föll på små detaljer i vårt spel trots att vi hade ett lag som jag tycker kunde ha gått hela vägen.

Säsongen 1979/80 tar sig Leksand ånyo till semifinal. För motståndet stod Brynäs.

Ivan, ni ledde nästan hela den första perioden, men i andra perioden går Brynäs ifrån till 6-3 och vinner matchen med 9-4 och andra matchen med 8-2. Var det just i den första matchens andra period som ni förlorar den här semifinalserien?
- Det grämer mig att vi missade guldchanserna 1979, 1980 och 1989 eftersom vi hade ett lag som borde kunnat vinna. Just den match du nämner handlade om väldigt små marginaler. Brynäs fick mål på nästan allting i andra perioden. Dom kastade iväg en puck från blålinjen som ramlade in och så vidare. Så där blir det ibland och det är svårt att påverka. Jag tycker inte att vi förlorade för att Brynäs var ett bättre lag utan mera för att dom hade marginalerna på sin sida.

Varför lyckas inte Leksand ta sig till SM-slutspel åren därpå?
- Leksand hade under flera år spelare med en extrem tävlingsinstinkt. Den försvann lite nu. Det är inte så lätt att komma upp till Leksand och spela hockey som nykomling om det inte går bra redan från början. Du måste ha speciella egenskaper och lära känna allt som är runt omkring i Leksand. Leva Leksand helt enkelt.
– Tidigare fostrade man varandra till det här men nu började det avta en lite och där någonstans tror jag skälet till de uteblivna framgångarna ligger.

Efter säsongen 1983/84 lämnar Ivan Hansen och hans kompis från Borlänge, Roland Eriksson, Leksand för spel i HV 71.
– Leksand tog mig och Roland lite för mycket för givet. Man sa hela tiden att Roland och Ivan vet vi var vi har, det var som vi båda hade vuxit fast i Leksand. Vi fick vi en för frågan från HV 71 och senare även ett kontraktsförslag som vi satt och läste igenom hemma hos Roland. Vi ville prova på en ny utmaning, men vi bestämde att dom fick förhandla med oss som ett paket så att gaget skulle bli lika för oss båda.
– Ledarna i HV 71 sa till oss innan säsongen att vi får räkna med att det tar ett par säsonger innan vi skulle nå elitserien. Visserligen fick vi bättre lön i HV, annars skulle vi givetvis aldrig lämna Leksand, men då passade jag på att lägga till en stor bonus om vi gick upp redan första året. Något som skulle bli jackpott eftersom vi gick upp direkt.

Vilka var stommen i det HV 71-lag som lade grunden till den storklubb man är idag?
- Det var ett otroligt hårt arbetande lag i första hand. Vi hade spelare som verkligen kunde tugga taggtråd för att nå framgång. Det var bland andra Hasse Wallin och Tomas Lindster. Janne Hedell som verkligen käkade puckar och offrade sig hänsynslöst för att täcka skott. Bengt Kinell med flera var också med.
- Den stora bragden var trots allt hur vi lyckades vinna den sista och avgörande matchen mot Västerås i Rocklundahallen. Vi åkte upp dit kvällen innan matchen och på vägen upp börjar bussen kränga och tränaren Bror Hansson kom springande i gången och skriker ”det går åt helvete”. Strax efteråt ligger bussen på sidan i ett dike, bara femtio meter från en sjö. Allt var ju kaos och några av spelarna fick uppsöka sjukhus, även om det inte var några allvarligare skador. Vi kom till hotellet med taxibilar och med tanke på dom här förutsättningarna var det en bragd att vi kunde slå Västerås med 3-2 och gå upp i Elitserien.

Efter tre säsonger i HV 71 lockas Ivan Hansen hem till Leksand och Christer Abris nybygge.
– Jag hade tidigt bestämt mig för att avsluta min karriär som elitspelare i Leksand. Men den stora anledningen till att jag lämnade HV71 var att jag ledsnade efter att man behandlad Roland Eriksson väldigt illa. Han hade fått tagit obefogat mycket skit och erbjöds heller inget nytt kontrakt. Jag hade planterat några frön uppe i Leksand under säsongen och då sista matchen var spelad hörde Sven-Åke Petters, som då var värvarbas i Leksand, av sig och gjorde klart med övergången.

Vad var nyckeln i det laget som gick till final 1989 mot Djurgården?
- Vi hade spelare med väldigt många olika egenskaper som tillsammans utgjorde ett mycket väl sammansatt lag. Sedan var ju Christer Abris helt fantastisk som tränare. Han spred ju glädje omkring sig under hela säsongen och bjöd verkligen på sig själv. Jag tror många av hans favoriter på ”floskeltoppen” var planerade för att vi hela tiden skulle få skratta mycket i laget. Vi hade inte en dipp under säsongen och det tror jag berodde på att Abris hade så väldigt roliga träningar. Det var aldrig fem sekunders vila utan tempot var hela tiden enormt högt.

Leksand vinner första finalen 1989 med 5-4 inför 13 173 åskådare i nybyggda Globen. Sedan följer tre raka förluster och Djurgården koras som svenska mästare.
– Efter första finalen infann sig en form av lättja och vi började snacka i andra termer än till nästa match vilket alltid är förödande. Vi hade svårt att växa tillbaka in i det vägvinnande spel vi hade haft tidigare under säsongen. Trots allt så gör vi som helhet en fantastiskt fin säsong.
– Djurgården hade ett väldigt bra lag på pappret men dom hade inte vunnit någon match mot oss tidigare under säsongen och hade en enorm respekt för oss. När dom så vann match två så anade dom att nu har vi chansen att vinna guldet och så blev det.

Du lämnade Leksand för Team Boro efter finalsäsongen, varför?
- Jag hade familjen kvar i Jönköping under mina två sista år i Leksand. Team Boro gav mig en helhetslösning med jobb och planering med ledar-biten inför framtiden som jag nappade på. Boro visste ju om mitt stora golfintresse och var snabba med att berätta om sitt stora golfprojekt i Ekerum.
– I Boro fick jag också passa på att njuta av att spela hockey på ett annat sätt. Givetvis hade jag alltid älskat att spela elithockey men nu hade jag för första gången ett jobb vid sidan av hockeyn och dessutom var min roll till stor del att lära ut vad som krävs på elitnivå. Vi hade ett bra lag redan det första året men andra året så rasade det verkligen in storspelare till laget (Bl a: Rolf Ridderwall, Claes Roupé och Jarmo Mäkitalo och säsongen därpå även Anders ”Masken” Carlsson).

Efter Team Boro var Ivan Hansen spelande tränare i Tyringe SoSS innan han åkte över sundet och blev tränare för danska laget Aalborg där även Cenneth Söderlund, Heinz Ehlers och Jonas Levén spelade.
– Mitt första möte med klubben var i deras klubbhus. Ordförande skulle presentera mig för spelarna som den nya tränaren. Jag stod mest där och kippade efter andan som väldigt många satt där inne och rökte och drack öl. Jag hade att välja på om jag skulle hoppa av eller anpassa mig och jag valde det sistnämnda. Det var visserligen ljusår från det man var van vid hemifrån, men trots det blev det ett par riktigt roliga och framgångsrika säsonger.

NHL?
- Jag och Mats Ulander från AIK hade via tidigare Moratränaren, Len Lunde, fått varsitt anbud från Edmonton Oilers som vi funderade på. Jag vet inte hur många gånger om dagen som vi ringde till varandra och pratade om hur vi skulle göra, skrattar Hansen.
- Hade vi lyckats så hade det gått bra även ekonomiskt, men hade vi misslyckats så var kontraktet utformat så att vi hade tjänat bättre i Sverige. Edmonton hade ett otroligt lag då med Gretzky, Messier och så vidare. Med facit i hand så skulle jag ju givetvis åkt, men jag tog beslut att stanna kvar hemma i Sverige.

I september 1979 debuterar Ivan Hansen i Tre Kronor. Sverige möter Tjeckoslovakien i Prag och förlorar med 0-3 i det som hette Rude Pravo Cup. I samma kedja hade Hansen Mats Näslund från Brynäs och Glenn Johansson från Södertälje.
– Det var ju som ett rus att få dra på sig den gula landslagströjan. Även om jag tycker att det gick ganska bra i landslaget så levde jag nog i det ruset lite för länge. Jag kände att jag hade mer att ge men jag lyckades aldrig bli etablerad som landslagsspelare.
– Mina bästa period som spelare var kanske runt 1984 då ”Ankan” Parmström var förbundskapten. Han hörde aldrig av sig till mig mer än via media då han myntade det klassiska uttrycket - Bevare mig för skyttekungar. Det blev väl en principsak att jag inte skulle vara med helt enkelt.

Du gör ditt första landslagsmål då Sverige möter Sovjet och förlorar med 8-2.
- Jajamän! Jag gjorde mål på Myskhin framspelad av ”Djura” Olsson. Jag hade faktiskt äran att spela mot både kedjan med Petrov, Charlamov och Mikhailov och den med Makarov, Larionov och Krutov, som dessutom hade Kasatonov och Fetisov bakom sig. Jag minns en match i Izvestijaturneringen 1988 då Tommy Sandlin satte ihop en kedja med mig, Johan Strömvall från Luleå och Anders Huss från Brynäs. Vi hade ett uppdrag och det var att neutralisera deras första femma. Vi förlorade med 3-0 och den kedjan gjorde alla målen.

Hur nära var du att åka med till OS i Lake Placid 1980?
- Jag hade provat ut OS-kläderna! Den glada gamängen Mats Åhlberg hade ju bestämt sig för att inte spela mer i landslaget. Han övertalades till landslagets lycka men min olycka eftersom det blev på bekostnad av att jag fick stanna hemma.
– Jag hade fått vara med på För-OS i Lake Placid och spelat mot det här USA laget som vann guld. Då förlorade vi med 4-2 efter att Bill Baker slagit in det avgörande målet. När jag följde matcherna på TV kunde man ändå känna att där hade jag varit ha ha…

Du spelade även i det danska landslaget säsongen 1987/88.
- På den tiden så räckte det att man hade en koppling till Danmark för att spela i deras landslag och det hade jag i och med mina föräldrar och att jag är född där. Dom ordnade någon form av dubbelt medborgarskap så jag kunde vara med i en turnering som hette Pondus Cup och som spelades i Köpenhamn. Vi mötte Italien och Norge. Jag var även med i några landskamper mot Japan, men då VM kom på tal tackade jag nej. Har man fått äran att spela i ett svenskt landslag så ska man inte varva ner med VM-spel för något annat land.

Hur ser Ivan Hansens liv ut idag?
- Jag jobbar som IT-konsult här nere i Växjö. Vi flyttade hit för sju år sedan eftersom min fru Anette öppnade en modebutik här. Mitt jobb är faktiskt det första jag har haft vid sidan av hockeyn. Jag har ju inte gjort något annat sedan barnsben faktiskt. Det är riktigt kul att få prata och träffa folk ibland som knappt vet vad hockey är för något även om hockey just nu är väldigt stor här nere.


Två röster om Ivan Hansen:

Roland Eriksson:
- Vi var ju ett ganska stort gäng som höll ihop hemma i Borlänge och där var Ivan med. Jag minns inte exakt när Ivan kom med i A-laget men han blev ju kvar i Tunabro ett år ytterligare då jag Göran Högosta och Jan-Ove Wiberg flyttade till Leksand. Efter det flyttade han till Mora innan han kom till Leksand.
- Han hade en jäkla vinnarskalle och jag minns när vi var ute och sprang. Det var nästan omöjligt att ta sig förbi honom eftersom han fällde ut sina armar så man inte kom förbi. Jag spelade i en kedja med Mats Åhlberg och Dan Söderström. Ivan spelade i en annan kedja och just vår kedja, som var lite av superkedjan i laget, fick mer istid än Ivans kedja vilket han gärna gnällde över, ha ha…
- Han ville ju så gärna vara på isen och spela. Det var först i HV 71 som vi båda kom att spela tillsammans. Han var ju en gudabenådad spelare när han väl släppte pucken. Jag kom väl underfund ganska snabbt att jag skulle ligga en bit bakom honom då han började dribbla för då kunde jag plocka upp resterna efter honom. En annan kul incident med Ivan var då en journalist i Umeå hade skrivit skit i Tidningen HOCKEY och då en massa om hur missnöjd Ivan var över sin speltid i Leksand. När vi mötte Björklöven så kom nämnde journalist in i omklädningsrummet efter matchen. Ivan hade sagt att han skulle ta honom och han stod där med en handduk kring höften och en i handen. När journalisten sa att han minsann står för det hans skriver så snärtade Ivan till med handduken så den träffade hakspetsen på honom varpå Ivan sa - det här står jag för.
- Bussolyckan i Hjälmaresund var ju otäck eftersom bussen lade sig ner på sidan när vi satt och halv sov. När tränaren, Bror Hansson, skulle strukturera upp vilka som skulle åka i vilka taxibilar efter olyckan så tyckte han att jag, Ivan, Hasse Wallin och Kevin Beaton skulle ta den första. Han verkade anse att vi var dom viktigaste, ha ha…

Christer Abris:
- Ivan Hansen var en riktigt stor spelare. Han hade fantastiskt fina individuella kvalitéer utan att för den delen vara en dålig lagspelare. Tvärtom så var han en riktigt bra lagspelare. Han var en spelare som verkligen tog vara på chanserna när han fick dom och en värre dribbler än Ivan har jag knappast träffat på.
- Visst kunde det gå mindre bra ibland när Ivan dribblade och då blev han lite grinig när han blev bänkad. Men just det här att han tog revansch så fort han fick chansen igen var en bra egenskap som han hade som spelare. Robert Burakovsky var likadan och du måste ha råd att ha sådana spelare som dessa båda i ett lag. Det är ju just sådana här udda spelare som kan fixa till så att man vinner matcherna.
- Inför säsongen 1987/88 behövde vi en riktigt bra och målfarlig tvåvägs center. Då föreslog jag att vi skulle kontakta Ivan för att ta hem honom till Leksand. Han kom att bli oerhört viktig för vårt lag som gick till final 1989, mycket tack vare hans fina egenskaper som jag nämnde. En stor spelare som sagt var och en spelare som måste varit alla tränares dröm att ha i ett lag.