När man talar med Ulf Weinstock hör man på dialekten att det är en genuin Leksandskarl som berättar om sin mycket framgångsrika karriär i och kring rinken. Men dialekten bedrar eftersom han såg dagsljuset första gången i livet som sörmlänning.
- Jag är född i Strängnäs då pappa och mamma bodde där. Pappa var journalist och jobbade då på Hjo tidning och på Eskilstuna kuriren. Pappa fick ett nytt jobb så vi flyttade upp till Leksand 1955.

Var du med i den generationen som startade sin hockeybana vid Avandet under nya brofästet i Leksand?
- Var du fick Avandet ifrån är helt otroligt egentligen, skrattar Weinstock.
- Sanningen med Avandet var att vi inte fick komma dit förrän vi redan kunde åka skridskor. Vi kallade förresten den där is-plätten för ”Havandet” av någon anledning. Den egentliga starten för mig var på en egen liten hockeyplan för "norsungarna" som låg där parkeringen till Domus i Leksand ligger nu. Jag bodde granne med Olle Öst och det var framförallt honom man såg upp till på den tiden. Andra förebilder var ju Lars-Erik Sjöberg, ”Totte” Bengtsson, Roland Bond med flera.

Hade du mycket utbyte av din bror Björn ”Nalle” Weinstock som knatte i din hockeyutbildning?
- Inte speciell mycket i så fall. Brorsan gjorde så mycket annat än att spela ishockey. Det var tennis, friidrott och så vidare. Han började som utespelare för att sedan bli målvakt och senare även utespelare igen.
- Givetvis hade vi mycket kontakt med varandra precis som bröder brukar ha, men det var kanske mera andra saker än just hockey som vi umgicks mest kring.

TV-pucken?
- Jag hade egentligen inga framgångar i TV-pucken mer än att jag spelade två år i den turneringen. Första året åkte vi ut mot Småland på Johanneshov i Stockholm och andra året vann vi en match men blev utslagna av Västerbotten uppe i Sundsvall.
- Året före och året efter vann Dalarna, men ålderskullen med 52:or och 53:or, som jag tillhör, var helt enkelt för tunn.

Leksand var mycket starka på juniorsidan i början av 1970-talet. Efter senior SM-guldet 1969 vann Leksand JSM både 1970 och 1971 med Ulf Weinstock i laget. Andra stora namn i guldlagen var bland andra Åke Danielsson, Krister Sterner, Per-Olov Brasar, Dan Labraaten, Kjell Brus, ”Djura” Olsson, Per Brandser (då Karlsson), Stig Nordin, ”Pirro” Alexandersson och Peter Gudmundsson.
- Dessa framgångar kom till stor del att handla om Vilgot Larssons förmåga att påverka oss till bra träning med skridskoåkning och passningsspel som viktiga faktorer. Dessutom tränade vi med den tidens mått mätt bättre sommarträning än de flesta andra lagen. Naturligtvis var det även våra enorma juniorframgångar som senare lade grunden till det framgångsrika 70-talet där vi bland annat vann tre raka SM-guld mellan åren 1973 och 1975.

Du spelade i Leksands IF under hela den så kallade storhetstiden på 1970-talet. I vad bottnade klubbens framgångar då förutom att ni var en stark generation som kom underifrån?
- Möjligheten till bra träning och en enorm kamratskap då vi umgicks även på fritiden. Sen var det högt till tak och man fostrades i en tro att världshockeyn skapades i Leksand. Dessa faktorer tror jag var de mest elementära grunderna för Leksands framgångar.

Hur var sammanhållningen i det här juniorgänget?
- Genom åren har väl sammanhållningen varit lite av Leksands signum. Alla kände varandra bra eftersom vi kom från samma ställe och hade växt upp tillsammans. Sedan kom det några nya killar så som Kjell Brus, Bosse Theander, Stig Andersson och några till nerifrån Borlänge och som ”Petter” (Bengt Pettersson) hade tagit med sig från BoDo, Borlänge/Domnarvet.

Kände ni Leksingar dom här Borlängekillarna redan innan dom kom till Leksand?
- Just dom tre är några år äldre än jag men hade spelat TV-pucken med deras generation spelare från Leksand. Därigenom kände redan killarna varandra. Det var oftast så att det kom nya spelare till Leksand efter just TV-pucken. Dom killarna betydde oerhört mycket för Leksand.

Brynäs och Leksand var de två storklubbarna under flera av dina år i högsta serien. Hur gick snacket mellan spelarna från de båda lagen?
- Rivaliteten mellan oss och Brynässpelarna var supertuff både på och utanför isen. Man hade först härdats i derbymötena mot Mora som junior och sedan var även till en viss del på juniorsidan Brynäs vår huvudmotståndare till att bli bäst i Sverige.
- Naturligtvis ville inte Brynäs släppa sin position, så därav den tuffa och givande rivaliteten mellan oss i Leksand och Brynäs.
- På landslagslägren tog det några dagar att acceptera varandra igen, men efter lite rundsnack var man beredd att offra allt för ett gemensamt mål och det målet var att slåss för Tre Kronor och Sverige. Dom spelare som jag spelade med och umgicks mest med i landslaget, förutom Bengt Lundholm, var faktiskt Brynäsarna.

Vad minns du bäst från landslagsdebuten?
- Den var på Johanneshovs isstadion mot Finland och jag spelade i backpar med "Böna" Johansson. Håkan Wickberg var center Dan Labraaten spelade ytter, men sen minns jag inte den femte spelaren (Per-Olov Brasar). Vi vann och jag gjorde en hyfsad insats. Gamla VM-målvakten Kjell Svensson var förbundskapten och året var 1973.



Vid VM 1975 i Västtyskland spelar Ulf Weinstock sin första riktigt stora internationella turnering. Sverige, med bland andra Leif ”Honken” Holmqvist i målet, slutar på en bronsplats efter Sovjetunionen och Tjeckoslovakien. I vinstmatchen mot USA med 12-3 gör Weinstock dessutom sitt första VM mål då han framspelad av Per-Olov Brasar gör 9-2. Vid sin sida som backkollega spelade Stig Salming från Brynäs. 
- Turneringen spelades på två ställen. Dels var det i München och dels i Düsseldorf. Givetvis var det helt otroligt att få vara med i ett VM och dessutom tog vi medalj trots att vi var nederlagstippade i media eftersom det sas att vi hade ett så dåligt lag.
- Jag har spelat 125 A-landskamper och jag tror att jag och ”Stigge” Salming spelade nittio av dessa tillsammans. Vi kompletterade varandra på ett bra sätt. Jag var väl skridskoskicklig och lite av en spelfördelare allt medan ”Stigge” var den tuffa, defensiva backen. 

Du spelade totalt fyra VM och ett OS. Bland annat spelade du med Tre Kronor i den klassiska VM-turneringen 1977 i Wien där du givetvis hade Stig Salming som backpartner. Jag antar att den turneringen väcker angenäma minnen hos dig?
- VM-silvret i Wien, som lika gärna hade kunnat vara ett guld, är naturligtvis ett jätteminne för alla som var med i den turneringen. Det hände massor av saker som påverkade resultatet. Det absolut viktigaste som jag tror gjorde oss till det lag som vi blev var att innan VM:et så var vi på tränings- och matchläger i Prag. Där mötte vi Tjeckoslovakiens B-landslag i två eller tre träningsmatcher och fick stryk i alla, om jag inte minns fel, vilket gjorde att vi blev helt uträknat av den samlade pressen inför VM. Ett mer nederlagstippat lag gick väl inte att ställa på benen.
- Dessutom var det massor av nykomlingar i Tre Kronor som inte spelat VM tidigare, så de hade kanske rätt i sitt fördömande. Flytten från Prag till VM-staden Wien blev en enormt positiv kultur- och väderkrock, helt plötsligt sken solen, vi bodde på ett helt underbart hotell (Schönbrunn) och med allt detta som kontrast till gråa och trista Prag så kändes det som om man redan där vunnit högsta vinsten. Dessutom kom Roland Eriksson till landslaget från Minnesota och han blev en enorm injektion för hela laget.
- Vi hade också skitkul i laget. Andra veckan fick även våra sambos komma ner till Wien och det gjorde också sitt till att det blev lättare att vistas långt hemifrån. Det var första gången spelarfruarna fick hälsa på sina män under ett VM.
- Rent sportsligt betydde Göran Högostas fantastiska målvaktsspel och ”Rolle” Erikssons inträdande massor. Sen visade det sig att många av de nya spelarna sedermera blev NHL-spelare. Jag tänker då i första hand på Lasse Lindgren och Lasse Zetterström som utvecklades enormt under och efter VM. Det finns fler godbitar bakom framgångarna, men naturligtvis betydde förbundskapten ”Virus” Lindberg massor genom att skapa en underbar stämning.

Det var två ganska slitsamma matcher mot Kanada. Var dessa matcher en mardröm att spela?
- Första matchen var ingen mardröm för den vann vi, men däremot den andra matchen blev tuff att bemästra då de uppträdde hotfullt mot oss långt innan med bråket med ”Stigge” Salming på hotellet. - Deras hotfulla uppförande på värmningen före matchen var självklart jobbig att vara med om. När sedan matchen började så slog kanadensarna nästan sönder mjälten på Kent-Erik Andersson och efter den sekvensen var inte motståndsviljan så hög i vårt lag.

Vid OS i Lake Placid 1980 sågas Tre Kronor efter turneringens första match mot USA. Ett gäng collegegrabbar tar poäng mot ett rutinerat svensk lag.
- Precis som alla andra så var vi väldigt besvikna efter den premiären. Speciell då som Dave Silk lyckades kvittera på oss då det bara återstod runt en halv minut av matchen. Sedan överraskade USA alla lag i turnering och vann guld. Det skulle visa sig att Sverige var ensamma om att ta poäng av just USA.
- I stort sätt gör vi en väldigt bra turnering och det var egentligen bara i den avslutande matchen mot Sovjet (2-9) som vi är riktigt chanslösa.
- Det var ett annorlunda OS där vi hockeyspelare bara reste mellan hallen och hotellet. Den enda annan sport vi fick se var skridsko, så man upplevde det inte som ett OS.
- Spelmässigt var det heller ingen större skillnad mot ett vanligt VM. Det var lite annorlunda upplägg bara men annars var ju alla gamla vanliga nationer med. 

Din största framgång i hockeyrinken vad får det bli?
- Som spelare rankar jag första SM-guldet 1973 som etta, landslagsdebuten samma år som tvåa och silvret i Wien på tredje plats. Som tränare är det avancemanget med Linköping till elitserien, då LHC var en klubb som aldrig varit på den nivån tidigare. Att jag även jobbade som sportchef gjorde inte saken sämre.
- En annan tränarbedrift var också att hålla Mörrum kvar i dåvarande division ett samt att föra Halmstad Hammers till allsvenskan. Åren i Västervik var väldigt fina de med.

Har det varit aktuellt att du rent av skulle träna Leksands IF?
- Kanske en gång då jag snackade med Leksand, men tyvärr har jag aldrig fått den möjligheten- Det vore en höjdare att få komma tillbaka någon gång och träna laget i en framtid.



Som spelare var du Leksand trogen mer eller mindre under hela din aktiva karriär, men du gjorde en kortare utflykt till Västra Frölunda. Hur kom det sig?
- Det är en sak mellan i första hand Rune Mases och mig, men jag kan kort konstatera att jag fick en bra utbildning inom bankvärlden och att det nog var nyttigt för mig att flytta då.

Vad minns du bäst från året i Frölunda?
- Jag minns givetvis mitt år där som ett väldigt bra år eftersom det var först då som jag blev etablerad i Tre Kronor. Ett annat minne jag har är från en match mellan dom bästa från Ahearne Cup mot dom bästa i Star Cup. Jag fick spela med fyra ryssar, Jakushev, Ljapkin, Shadrin och Shalimov, som egentligen inte ville spela eftersom dom inte fick tillräckligt med betalt. Vi låg under efter första perioden med 4-0 och vår femma var inne på alla baklängesmålen. Jag tror att vi till slut förlorade med 8-1.

Den 12 februari förolyckas Mora- spelarna Per-Erik Danielsson och Nils-Göran Olsson på riksväg 80 mellan Rättvik och Falun då det var på väg till militärförläggningen efter att ha tränat med Mora. Dagen efter ska Västra Frölunda resa från Torslanda flygplats i två Cessna-plan upp till Gävle för match mot Brynäs. Piloten Reijo Junnos plan med bland andra tidigare Leksandsmålvakten Krister Sterner i laget lyfte först. Det andra planet med Ulf Weinstock i lyfte därefter.
- Vi lyfte som tvåa men landade först. Jag minns när vi satt på flygplatsen i Gävle och väntade på att få höra varför dom var sena. Vi hade inte fått höra om något nödanrop eller liknande. När väl beskedet kom att planet hade störtat utanför Hedesunda och att alla hade överlevt så var vi givetvis lättade, men väntan på beskedet var fruktansvärt.
- Dagen efter var vi upp till sjukhuset och hälsade på dom skadade killarna och sen åkte vi tåg hem till Göteborg tillsammans. Killarna som hade varit med om olyckan såg hemska ut med sår i ansiktena och trasiga kläder. När vi kom fram till stationen i Göteborg mötte femtusen personer oss vilket är ett speciellt minne.    
(Följande spelare fanns på det kraschade planet: Lars-Erik ”Esa” Esbjörs: Höften ut led, lårbens och ansiktsskador, Svante ”Hella” Granholm: Ansiktsskador, skador i rygg och nacke, Kjell-Ronnie ”Mackan” Pettersson: Köttsår baksida lår, Henric ”Tosse” Hedlund: Revbenskador, Leif ”Blixten” Henriksson: Ansiktsskador, överarmsbrott, Krister Sterner: Mindre blessyrer, Christer Ståhl: Stukad fot)

Säsongen 1977/78 drar du på dig 78 utvisningsminuter och kommer tvåa i elitseriens utvisningsliga efter Hardy Nilsson. Du var väl inte känd som någon direkt buse i hockeyrinken?
- Det var bara dumt! Jag snackade till mig en massa tiominutersutvisningar vilket jag inte är speciellt stolt över. Det var väl en form av frustration över att mitt spel inte fungerade speciellt bra samtidigt som det gick trögt för hela Leksand.

Hur var det att vistas ute på Noret i med och motgång under dina år i Leksand?
- Det var ju ganska naturligt med hockeyspelare för dom som bodde i Leksand. Jag kände aldrig något speciellt tryck från folket i samhället. Det var möjligtvis i press och folk från Falun och Borlänge som var ifrågasättande då vi förlorade några matcher
- Det blev väl lite mer snack i slutet och mitten på 1980-talet då det gick sämre för Leksand, men jag har aldrig upplevt det som något problem.

Säsongen 1983/84 slutar Leksand, tränade av Lennart Åhlberg och Tore Jobs, på sjunde plats i elitserien.
- Det blev min sista säsong i Leksand och jag ville bli tränare i stället. Att det blev just norska Stjernen som kom att bli min första klubb var mest för att jag trodde att jag skulle få bättre gehör för mina idéer utomlands inledningsvis som ny tränare.
- Jag hade ett par liknade anbud från Sverige men Norge kändes mest rätt. Jag stannade där i tre år och blev norsk mästare 1986.

Efter tre år i Norge blev Mörrum ny adress för Weinstock. Till laget rekryterades dessutom två spelare form av Tommy Fors och Ola Sundberg som båda tidigare spelat för Leksand.
- Att Tommy kom till Mörrum hade jag väl inte så stor inverkan på. Men att Ola kom dit var min förtjänst. Jag visste hans kapacitet och han kom att bli mycket nyttig för Mörrum. Jag hade väldigt fina år i Blekinge, men det fanns ju bara minimala resurser att bedriva hockey med. Division 1 södra var ju väldigt bra under dom här åren och i serien fanns bland andra hårt satsande Frölunda, Malmö, Troja och Mölndal. Vi klarade oss bra trots dom små ekonomiska möjligheterna.

Du fick senare lämna ungerska Székesfehérvar. Vad gick fel?
- Det är jättetufft att vara tränare där nere och det ställs helt orimliga krav. Organisationen bestod av två stycken som hela tiden skulle ha möten med mig. Laget hade jag aldrig några problem med, men när vi förlorade några hemmamatcher blev det problem med ledningen. På bortaplan hade spelet fungerat bra men hemma var det värre.  Uppriktigt sagt så känns det ganska skönt att jag inte blev kvar där nere som coach.

Vilken tränare har betytt mest för genom alla år?
- Från början var det Vilgot Larsson i Leksand som formade mig till den spelare jag blev. Han skolade om mig från forward till back. Under min senare del så var det nog som stor mentor och en god vän Tommy Sandlin som har betytt mest. Sen finns det många andra ledare som påverkat och betytt mycket för mig som människa och den person jag är idag.

Tre röster om Ulf Weinstock

Stig Salming
- Uffe var ju redan etablerad i Tre Kronor när jag fick hoppa in där. Ska jag vara uppriktig så var det faktiskt han som tog hand om mig där i början. Anledningen till att vi fungerade ihop som backpar var nog den att jag var den aggressiva och Uffe den som var lugn och städade upp efter mig.
- Bråket mellan mig och ”Espo” (Phil Esposito) vid VM 1977 började egentligen redan före turneringen vid en landskamp i Göteborg. Vi var väl inte helt överens i den matchen. Sedan gick det väl lite för bra för oss i VM. Kanada hade fått stryk mot Ryssarna samtidigt som vi slog ryssarna med 5-1 i första matchen. Under en av våra matchlediga kvällar sitter vi i restaurangen på hotellet och firar lite högljutt vår vinst mot Sovjet med en god middag. När vi ska gå till ett annat rum för att prata vidare kommer ”Espo” farande upp mot dansgolvet för att göra upp med mig. Jag behöver aldrig göra något eftersom flera av kanadensarna slänger sig över ”Espo” och stoppar honom i sista stund.
- Annars var det en fantastiskt bra turnering där vi hade en bra mix av gamla och nya spelare som inspirerade varandra till framgångar. Dessutom var Mats Åhlberg lagkapten, bara en sådan sak.



Björn ”Nalle” Weinstock
- Jag är ju två år äldre än Ulf, men vi spelade ihop både i pojk och i juniorlag. Det hela började egentligen på isbana som vi hade om vintrarna där Domus idag har sin parkering. Vi fick fisklådor från hudmagasinet som vi gjorde en tunn sarg med. Där höll vi väl till som mest då vi var barn. Sedan har jag följt Ulfs framfart som spelare genom åren. Det gick ju lite bättre för honom än för mig kan man väl säga, ha ha…
- Jag slutade som målvakt och blev utespelare i stället och spelade för både Linden, här i Eskilstuna där jag bor idag, och för Mariefred.
- Uffe debuterade i Leksand under Ahearne Cup och i en av matcherna spelade Leksand mot ett kanadensiskt lag. Så fort Uffe fick pucken spelade han i väg den direkt. Det såg lite konstigt ut så jag frågade efter matchen vad han höll på med. Då visade sig att en kanadensare hade vid en tekning hängt ut från avbytarbåset över sargen och sagt till Uffe – Hello young boy! We are not going to kill you.


(Leksands JDM-guld lag 1969. Övre fr v: Per-Olov Brasar, Bo Theander, Karl-Göran Karlsson, Leif Udd, Nils-Olof "Djura" Olsson, Stig Nordin, Kjell Brus och Vilgot Larsson. Nedre fr v: Yngve Gyll, Björn "Nalle" Weinstock, Lars-Åke Andersson (idag: Bond), Ulf Weinstock, Gunnar Mårs och Åke Danielsson)

Lars-Erik Esbjörs
- Uffe var ju en jäkligt bra och smidig hockeyspelare, teknisk och inte alls lika bufflig på isen som jag var. Undrar om inte vi båda spelade tillsammans under några matcher då han var här i Frölunda. Uffe var redan med i landslaget då han kom till oss, men det blev väl ett extra lyft för honom att komma hit vilket gjorde honom ännu bättre.
- Flygolyckan 1975 minns jag självklart väldigt väl fortfarande. Jag hade ringt Lasse Lundvall, som var vår tränare då, dagen innan och sagt att jag tar bilen upp eftersom jag var så flygrädd. Äh, sa Lasse, det går fort upp dit och fort ner vilket han fick rätt i.
- Vi hade hyrt sådana här tio-sitts Cessna-plan och Krister Sterner agerade andre pilot eftersom han hade flygcertifikat. Alla killarna sov i planet utom jag och Krister. När första motorn stannade tänkte jag att det vi klarar oss nog på en motor. Men då den andra motorn slutade fungera tänkte jag att det kunde bli ett nytt Manchester United (Flygolycka 1958 där åtta av lagets spelare omkommer). Piloten gjorde ett bra jobb och landade så att vingarna slog i träden så det blev tvärstopp men flygplanskroppen förblev hel.
- Jag satt just bakom piloten och slog i ansiktet och sen hade jag benet i gången så höften hoppade ur led. Svante Granholm minns jag fick skärsår över hela ansiktet så han inte såg någonting. Han sprang omkring och trodde att han var blind först. I övrigt sklarade vi oss fantastiskt bra och det var väl bara ”Tosse” Hedlund som drog på sig en lunginflammation då vi fick vänta på hjälp i kylan under närmare fyra timmar. ”Blixten” Henriksson drog på sig ett armbrott också. Vi pratar småblessyrer jämfört med hur det kunnat sluta.
- Jag vill skicka mina hälsningar till Uffe och alla mina andra kompisar uppe i Leksand. Vi har haft mycket kul tillsammans på olika landslagsläger.



Fakta Ulf Weinstock: Klicka på länk till eliteprospects. com: http://www.eliteprospects.com/player.php?player=1943