En naturlig första fråga är vart smeknamnet ”Mapa” kommer ifrån. Men något bra svar på den frågan har faktiskt inte Olle Sjögren.
- Ha ha… Ja du, säg det. ”Mapa” har väl hängt i sedan man började krypa som liten knatte här hemma i Leksand. Sedan har det blivit att man sagt ”Mapa” eller Olle genom åren.

Vad fick dig att välja just hockey?
- Leksand var efter den tidens mått relativt bra på hockey då jag växte upp. Samtidigt fanns det inte speciellt mycket annat att göra i Leksand under 1950-talet om man var idrottsintresserad som jag var.
- Det blev även en del fotboll i Leksand fram till junioråldern, men sedan var det bara hockeyn som gällde för mig. Fotboll, hockey och skidor var väl dom stora sporterna i Leksand då helt enkelt.

Tävlade du även i slalombacken?
- Nej, det gjorde jag aldrig. Det hände väl på vintrarna att man tog skidorna över Limsjön och upp till Åsleden för att åka några åk, men sedan bar det av hem igen. Ni vet det fanns inga liftar på Åsleden vid den här tiden så man hann inte med så många åk eftersom man skulle ta sig upp för backen också. Tror du ungdomarna skulle acceptera det idag?

Du kom upp redan som femtonåring i Leksands A-lag säsongen 1958/59, hur var det steget att ta för en pojklagsspelare som du faktiskt var då?
- Klart det var stort att få spela med dom här äldre killarna. Under dom här åren var nästan alla spelare i Leksands IF från Noret och orterna runt om Leksand så jag var ju redan ”hej svejs” med dom flesta av killarna i laget. Det var väl inte så märkvärdigt som man lätt kan tro.
- På isen svar det i så fall ett större steg att ta eftersom dom man spelade mot var fullvuxna män.

Hur kunde junior och pojklagsträningarna se ut i Leksand under 1950-talet?
- Vi hade många otroligt bra pojklag runt om i Leksand under dom här åren. Det var Elof Alexandersson och Gunnar Sundqvist som organiserade upp hockeyturneringar för alla ungar. Jag minns att jag själv spelade i ett lag som kallades IK Göta och i samma lag spelade bland andra ”Nubben” Andersson och kusken Olle Goop.

Säsongen 1958/59 blir en av Leksands IF:s främsta genom alla tider nå man når fram till en direkt avgörande match om SM guldet på Siljansvallen i Leksand. Djurgården vinner matchen och får titulera sig svenska mästare medan Leksand, med lagkapten Åke Lassas i spetsen, får ta emot SM silvret ur Svenska Ishockeyförbundets dåvarande ordförande Helge Berglunds hand. Samma säsong gör Olle ”Mapa” Sjögren sin A-lagsdebut.
- Det var mot Rönnskär eller något annat lag uppifrån, det var kallt och vi spelade utomhus. Mer än så minns jag faktiskt inte från själva matchen, skrattar Sjögren och fortsätter;
- Den avgörande matchen mot Djurgården då vi förlorade med 3-1 satt jag på läktaren.
- Dagen efter satte sig hela laget i en buss och åkte till Sydeuropa för en turné som varade i tre veckor. Vi åkte runt och spelade mot alla möjliga olika lag och jag vill nog minnas att det var mestadels var ganska jämna matcher. Visserligen var inte lagen från Sydeuropa speciellt dåliga, men framförallt visar nog mest resultaten att vi i Leksand såg det mera som en semesterresa och med allt vad det innebär.
- Ett kul minne jag har från den resan var då vi spelade en match i Genève. Det var första gången som jag hade sett sådana här genomskinliga plastsarger, något som senare blev vanligare. Jag tror till och med man spelade VM bara något år senare (1961) i samma ishall med samma genomskinliga sarger. Det var lite ovant att spela på den rinken i början, men man vande sig ganska snabbt ändå.

Säsongen 1958/59 kom även att bli Rune Mases första säsong som mycket framgångsrik tränare i Leksand.
- Rune ställde väldigt höga krav på oss spelare och han tränade oss riktigt hårt under sina år i A-laget. Hans filosofi var att alla skulle vara riktigt bra tränade när säsongen började. Den träningen passade mig ganska bra men alla kanske inte tyckte det var lika kul.
- Vi hade väldigt roligt under åren med Rune som tränare och vi hade även roligt efter matcherna eftersom alla kände varandra så väl i laget blev det att man umgicks en hel del utanför isen också. Det gjorde ju laget mycket starkare. Det kan jag sakna i dagens hockey och inte bara då i Leksand utan i dom flesta klubbarna. Man skrapar ihop ett gäng som håller ihop under 3-4 månader och därefter så sprids dom ut med vinden över världen.

Säsongen 1960/61 blev din första säsong som etablerad spelare i Leksands A-lag. Vad hade du utvecklats mest som spelare för att anpassa dig till att ta det här stora klivet in i svensk topphockey?
- Man kan inte riktigt jämföra med idag då man har tjugofem spelare i truppen varav sex eller sju står vid sidan av och ser på. Då hade man bara tre kedjor och du hade inte mer spelare med i truppen. Det blev naturligt att alla spelade.
- Jag hade inte någon speciellt tuff spelstil då jag var yngre och spelade hockey. Det blev också ett naturligt steg för mig att ta för att helt enkelt överleva och inte åka på stryk i matcherna, skrattar Sjögren.
- Därefter började det gå bättre och bättre. Säsongen 1962/63 var väl lite av ett genombrott. Visserligen var jag liksom övriga spelarna i Leksand duktiga på att åka skridskor. Men vi tränade oerhört hårt dom här åren och just skridskoåkningen var något som jag utvecklade mycket vilket jag kände var nödvigt för att bli en bra hockeyspelare.

Första målet i Allsvenskan kom i första omgången 1960/61 i Leksand mot AIK på landslagsmålvakten Kjell Svensson. Matchen slutade 3-3 efter övriga Leksandsmål av Gunnar Jönses och Göran Lysén medan Göran ”Svirre” Svensson gjorde tre mål för AIK på ”Pära” Karlström.
- Jasså, jaha det är möjligt ha ha....
- Ni vet det var så länge sedan så det minns jag faktiskt inte.

Hur märktes den generationsväxling som Leksand stod inför då med nya namn så som ”Mapa” Sjögren, Bosse Englund, Folke ”Totte” Bengtsson, Olle Öst, Lars ”Nubben” Andersson, Lars-Erik Sjöberg. Roland Bond, Lennart Lange med flera?
- Allt har ju sin tid och det upplevde vi nog mera som ett naturligt steg. Vissa av spelarna hade spelat i Leksand sedan 1940 talet, alltså närmare 17-18 år. Dessutom hade alla jobb så dom som hade spelat under så många år valde nu yrkeslivet före hockeyn.

Höll Åke Lassas samma höga nivå på 1960-talet som han gjorde under sin storhetstid på 1950-talet?
- Hade Åke spelat idag hade han med all säkerhet fortfarande varit en stor spelare. Han var ju en fantastisk person som var lite äldre än oss andra och som vi givetvis såg upp till.

Blev det ett stort tomrum i Leksand då Åke Lassas valde att kliva av för spel i Orsa IK säsongen 1963/64?
- Nej, det blev det egentligen inte. Tiden har sin gång och Åke hade öppnat eget glasmästeri på en innergård utefter Norsgatan i Leksand. Där jobbade för övrigt ”Sigge” Bröms också. Det var även på gång att Åke skulle sluta några säsonger tidigare då han började jobba som någon försäkringsagent i norra Dalarna. Så blev det aldrig utan han kom tillbaka till Leksand då säsongen drog igång igen det året.

Den 19: december 1961 debuterar det då artonåriga underbarnet Olle ”Mapa” Sjögren i Tre Kronor. Sverige spelade en dubbellandskamp mot Norge i Oslo och vann med 11-0 respektive 8-0. Sjögren, som spelade i en kedja med AIK:s Anders ”Ankan” Parmström och sin tidigare lagkamrat i Leksand som då hade flyttat till AIK, Jan-Olof Back.
- ”Garvis” Määttä var också med minns jag. Jag läste att han gick bort för en tid sedan vilket var väldigt tråkigt. Även Anders ”Acka” Andersson, Lennart ”Tigern” Johansson, ”Lill-Strimma” Svedberg, Jan-Erik ”Biffen” Nilsson och Bertil ”Masen” Karlsson, som alla nu är borta, var också med i dom här matcherna.
- Det jag minns bäst från dom matcherna är annars att vi åkte tåg till Oslo. Bland annat åkte jag ner till Stockholm med samma tåg som ”Acka” och ”Garvis”. Vi hade spelat mot varandra bara några dagar tidigare men det fanns inga hard feelings mellan oss för det.

Du gjorde totalt 10 A-landskamper, var det aldrig aktuellt med VM-spel för din del?
- Jo, jag var med på det förberedande lägret i Göteborg inför VM i Tammerfors 1965. Tanken var att jag skulle vara reserv på hemmaplan. Innan VM spelade vi landskamper mot Kanada i Stockholm, Göteborg och Örnsköldsvik. Då var alla storfräsarna med så som Sven Tumba, Rolle Stoltz med flera. Fast då den slutgiltiga VM-truppen togs ut fick jag åka hem.

Var du besviken på förbundskapten Arne Strömberg?
- Inte alls. Jag visst förutsättningarna innan jag åkte till lägret så det var inget konstigt att jag fick åka hem.

Vilken är din mest minnesvärda landskamp?
- Jag vet inte om någon landskamp var speciellt märkvärdig. Visst var mötet med Kanada i Göteborg lite extra kul. (Sverige vann med 4-1 efter mål av Gert Blome 2, Tord Lundström och Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg 1 var)

Samma år som Tre Kronor vinner VM-guld i Denver, Colorado 1962 så åker Forshaga IF ur högsta serien. Det innebar att den nyblivne världsmästaren och tillika Sveriges stora hockeystjärna tillsammans med Sven Tumba, Nisse Nilsson, sökte ny klubbadress. Givetvis var Leksandstränaren Rune Mases först att uppvakta Nisse i Malung där hans arbetsplats låg.
- Det var väldigt stort när Nisse skrev på för oss. Självklart sökade intresset för hockeyn i Leksand. Han bodde första tiden på Lindbergs pensionat och man märkte att folk på Noret tyckte det var kul att han fanns i laget genom att det började pratas mer hockey.
- Jag spelade under många år i samma kedja som Nisse och jag vill nog säga att han var en ganska normal kille att spela med. Visst hade han pucken mycket, men det hände att man fick en passning ibland, skrattar Sjögren.
- Nisse hade ju sitt rykte att leva upp till som en av världens bästa spelare inte bara då som spelare utan även som PR-gubbe åt Jofa där han jobbade. Nisse var i alla fall en mycket fin och viktig spelare för oss i Leksand.

Hur upplevde du säsongen med kanadensaren Des Moroney som spelande tränare säsongen 1963/64?
- Han var riktigt bra och hela den säsongen slutade väldigt bra för Leksand. Vi kom på en andra plats efter Brynäs. Des var väldigt kanadensisk skulle man kunna säga och han inspirerade oss alla till att hela tiden prestera en mycket roligt och framgångsrik hockey.

Vad hände egentligen den där kvällen då ni slog Skellefteå med 10-3 uppe på Norvalla Isstadion?
- Det var i sista omgången och det var redan klart att Brynäs skulle vinna guld och vi silver. Vi spelade på varsin kant och i andra perioden slog han en passning i maghöjd på mig. När vi kom till båset undrade jag hur fan han kunde slå en sådan passning och då rök vi ihop. Det kom ner flera poliser från läktaren för att sära på oss.
- Efter matchen satt jag och Des tillsammans med övriga laget på Stadshotellet i Skellefteå och skrattade åt allting. Det var ju redan glömt då matchen var slut så vi blev rejält förvånade då vi läste tidningarna dagen efter. Det var rena krigsrubrikerna.

Säsongen 1967/67 kom inte att bli någon storsäsong för ”Mapa” Sjögren och Leksand även om laget tar sig till SM-slutspel, samtidigt som för övrigt Häradsbygden kvalade upp till Allsvenskan. Väl i SM-slutspelet slutar Leksand sexa på samma poäng som sjuan Mora men med bättre målskillnad. I Leksand hade dock ytterligare en ny generation spelare börjat synas. Mats Åhlberg från Avesta, Dan Söderström från Horndal, Hans Jax från Vikarbyn, bröderna Christer och Thommy Abrahamsson från Falun och Ulf ”Mini” Mårtensson från Surahammar var bara några av de nya spelarna.
- Säsongen innan hade vi Vladimir Zabrodsky som tränare och det kom att bli en riktigt dålig säsong, inte bra alls. Vi kom till kvartsfinal, men där slogs vi ut av Södertälje. Precis som du säger hade vi fått ihop ett riktigt bra lag till säsongen 1968/69. Bröderna Abris och Mats Åhlberg nämnde du men vi hade även fått ”Lillen” Gustafsson från Brynäs och Gunnar Andersson från juniorlaget, men som från början var från Dala-Järna.
- Brynäs var riktigt bra då och allt skulle avgöras i sista omgången 1969. Det krävdes att Brynäs skulle förlora nere i Göteborg mot Frölunda medan vi var tvungna att ta en poäng i Kempehallen mot MoDo. Brynäs förlorade samtidigt som vi fick 1-1 mot MoDo. Även om vi var riktigt bra det årets krävdes det även lite tur för att vi skulle vinna guldet. (Målskytt för Leksand var Folke ”Totte” Bengtsson)

Varför lyckades inte försvara SM-guldet året därpå?
- Vi tappade för många bra spelare. ”Lillen” Gustafsson flyttade till Karlskoga, Nisse Nilsson till Forshaga, ”Totte” flyttade till Djurgården, Janne Kroon till AIK, Lars-Erik Sjöberg till Frölunda o s v. Vi var ju tippade att näst intill åka ur allsvenskan av de så kallade experterna. Därför tycker jag att vi gör en fantastiskt fin prestation som till slut kom på en fjärde plats. Jag minns när

Säsongen 1971/72 kom att bli Olle ”Mapa” Sjögrens sista i Leksandströjan.
- Jag var trettio år då och jag hade börjat pendla till Smedjebacken för att jobba. Jag var tvungen att gå upp fem varje morgon och då fick det vara slut med hockeyn i Leksand.
- Jag gjorde sedan ett par säsonger i Kvarnsveden då jag jobbade på bruket där, men det var mest som en rolig avslutning på hockeykarriären.

Hur är ”Mapa” Sjögrens liv idag?
- Jag är jag pensionär. Jag följer väl hockeyn ganska minimalt kan man väl säga även om jag givetvis vill att det ska gå bra för Leksand. Nu ser jag faktiskt mer på fotboll och främst då engelsk. Nyligen var jag och Uffe Mårtensson i Manchester och såg United mot Tottenham, vilken härlig upplevelse och vilken stämning avslutar en av Leksands riktigt stora spelare, Olle ”Mapa” Sjögren.

Tre röster om Olle Sjögren

Des Moroney:
- Jag slog ”Mapa” med klubban över benskydden för att peppa honom då han slagit några dåliga passningar och inte verkade vara koncentrerad. Jag tror att vi brottades lite med varandra där i båset också. Då kom det ner någon vakt från läktaren och ville sära på oss.
- ”Mapa” var en ”great player”.  Vi är och har alltid varit bra vänner även om det nu var länge sedan vi hördes. Här i Sverige förstorar man upp små saker som händer varje match hemma i Kanada. Efter den matchen tog vi en Whiskey tillsammans på ett hotell uppe i Skellefteå innan tåget skulle gå hem till Leksand. Vi förstod aldrig att det skulle bli en så stor sak i tidningarna, det kändes löjligt måste jag säga.
- Leksand har alltid varit schyssta mot mig och är den klubb som haft dom bästa spelarna som jag tränat. Det jag först och främst lärde spelarna i Leksand var hur man spelar i boxplay. Ställ upp och behåll din position. Stöt bara när motståndaren inte ha kontroll på pucken. Förut hade man bara jagat efter pucken i egna zonen. Motståndarna undrade vad vi höll på med som bara stod där och avvaktade. Jag tror att Leksand hade en väldig fördel av det den säsongen. Åren efter så spelade alla lag så.

Jan-Olof Back
- ”Mapa” var ju en envis spelare som alltid jobbade hårt då han var på isen. Jag, ”Mapa” och Bosse Englund hade förmånen att komma upp ungefär samtidigt i A-laget och jag tror faktiskt till och med att vi spelade i samma femma även om Bosse var back då. A-laget bestod då av Åke Lassas, ”Sigge” Bröms, Stig Påvels och dom här grabbarna så vi var ju ungtupparna i laget. Eftersom jag var från Siljansnäs så fick jag ofta höra hur svårt dom andra hade att förstå vad jag sa eftersom det var så stor skillnad på Siljansnäs och Leksandsmål då, ha ha…
- Efter finalen 1959 mot Djurgården åkte vi ner i Europa och spelade vilken kom att bli en riktigt kul resa. Vi spelade mot lag från alla möjliga städer i Alperna. Ett kul minne jag har var då vi spelade mot Davos. Där hade dom inte höga sarger utan låga sarger och dessutom med fyrkantiga hörn. Sedan spelade vi i en hall där dom hade genomskinligt plexiglas i stället för sarg. Jag minns att man inte var säker på om det skulle hålla om man sköt pucken på det.
- Det stämmer att vi spelade en dubbellandskamp mot Norge tillsammans och med oss i kedjan hade vi även ”Ankan” Parmström. Då var allsvenskan uppdelat i Norr och Söder och det här landslaget var ett hopplock från den norra serien. Matcherna spelades i Oslo och vi vann ganska enkelt.
- ”Mapa” och jag har inte haft någon kontakt på många år nu. Förut kunde man springa på honom ute på Noret då jag var uppe i Leksand. Men, som sagt var, nu är det länge sedan. Men jag hälsar gärna till ”Mapa” och hoppas att vi ses framöver.

Nisse Nilsson:
- Jag spelade många år tillsammans med Olle och han var en fantastiskt duktig spelare. Han jobbade alltid hårt och man visste att han gjorde det han skulle, mycket pålitligt. Jag kom ju ofta farande med pucken på kanten och då man kom upp i motståndarzonen var det bara att lägga in pucken mot mål för visste man att Olle skulle stå där och styra in den.
- Olle var ju en riktig hårding på planen men det gick aldrig över styr i matcherna så det drabbade laget. Olle var väldigt kanadensisk och internationell i sin spelstil vilket borde ha gett honom flera chanser i Tre Kronor. Varför det inte blev mer än tio matcher för Olle i landslaget har jag inget riktigt bra svar på.
- Privat var Olle en av killarna i laget, han utmärkte sig väl inte speciellt i omklädningsrummet. Det blev att jag och Olle kom varandra ganska nära eftersom min fru Rigmor och hans fru Anita blev nära vänner och umgicks flitigt. Vi träffades på den fina jubileumsmatchen för något år sedan annars blir det mest att vi håller kontakten genom att skicka julkort till varandra. Olle är i alla fall en mycket fin person och en väldigt bra vän som jag alltid uppskattat mycket.