Uppväxt i hockeyfästet Kiruna och det aldrig någon tvekan att det skulle vara hockey som stod överst på programmet.
- Man höll på med allt som grabb. Det var fotboll, handboll, brottning och ishockey, men till slut föll väl valet på just hockeyn.

Kiruna är ett starkt hockeyfäste som fostrat kanske mest talanger av alla klubbar i Sverige. ”Garvis” Mättää, Tord Lundström, Pekka Lindmark, Börje Salming, Stig Salming, ”Klimpen” Häggroth, Andreas Hadelöv och Rolf Älvero är bara några ur raden av Kirunastjärnor. En rad som kan göras betydligt mycket längre.
- Min första idol var nog Tord Lundström, Norrskensflamman ni vet, skrattar Karlsson.
- Han var ju från Kiruna och då han kom till Brynäs så gjorde han en fantastisk succé. Efter det kom bröderna Salming och blev också lite av idoler eller förebilder för mig.
- Det var väl två-tre stycken av mina kompisar som även dom blev riktigt bra hockeyspelare. Någon hamnade i IFK Kiruna och några i AIF. Ni vet det fanns egentligen inte så mycket mer att göra efter plugget än att snöra på sig skridskorna och sticka ut och spela, så egentligen var det kanske inte konstigt att det även var många av kompisarna som blev duktiga spelare.

Pappa Bengt Karlsson var spelare i Kiruna AIF och senare tränare för klubben. Vad var hans betydelse för dig som hockeyspelare?
- Jag vet egentligen inte vad han kom att betyda för mitt spelande, men han var a-lagstränare när Kiruna AIF var i Allsvenskan 1973/1974 och då var inte jag med. Säsongen därpå slutade han i AIF, men tränade Kalix någon säsong.

Säsongen 1978/1979 kom en av dom stora Junior-SM skällarna i svensk hockeyhistoria då Kiruna AIF stod som Svenska mästare efter att ha slagit Djurgården i finalen på gamla Hovet med 7-5. Ett Djurgården som för övrigt innehöll blivande landslagsspelare så som Håkan Södergren, Thomas Eriksson, Peter Ekroth och Tommy Mörth.
- Vi hade slagit Djurgården ett par säsonger tidigare i Pojk-SM med 2-1. Fast till den här JSM-finalen var vi ändå oerhört nederlagstippade. Vi hade ett lag som spelat ihop sedan vi var sex år och alla visste vad man hade att göra ute på isen. Vi hade också en jättebra målvakt i Mikael Gustavsson som var otroligt viktig för oss.

Det måste ha varit en härlig känsla då er lagkapten Christer Winsa höjde bucklan mot Johanneshovs tak?
- Jag minns inte exakt eftersom det är över 30 år sedan, men självklart var det här stort för oss och fantastiskt roligt att fått vara med om.

Kiruna AIF tillhör säsongen 1976/77 division 1 norra och tränades av tidigare målvakten Freddy Lindfors och ryske Alexander Kaschaev. Stjärnor i laget var bland andra Erik Stålnacke, Ulf Ågren och blivande Canada Cup målvakten Göte Wälitalo. Det här är även säsongen då Lars Karlsson som 16-åring får göra sin A-lagsdebut.
- Den minns jag Ingenting av. Däremot minns jag mitt första derby mot IFK. Det var en helt fantastisk känsla när man gick under läktarna ut på planen och hallen var fylld med 3 500 åskådare. IFK och AIF var som hund och katt på den här tiden och det snackades om dom här derbyna i flera veckor ute på stan.

Varför tror du Kiruna, trots sin fantastiska plantskola, ”bara” har en säsong i högsta serien?
- Jag vet egentligen inte, men anledningen till att det kom fram många bra spelare tidigare var nog att vi hade is tidigt på året. Länge söderut var inte förutsättningarna detsamma. Nu pratar vi alltså om tiden före alla ishallars tillkomst.
- Delvis tror jag också att man idag saknar den här rivaliteten som fanns mellan IFK och AIF. Idag finns det bara ett lag i Kiruna. Nu för tiden är jag rädd för att det finns för stort utbud av till exempel TV-apparater, datorer och så vidare, som tyvärr tar upp för mycket tid för många av ungdomarna i Kiruna.

Inför säsongen 1979/1980, när du var endast 19 år värvades du ner till Leksand. Varför föll valet just på Siljansklubben?
- Jag var runt till flera klubbar, jag minns att jag besökte Modo, Brynäs, AIK och Leksand, men jag pratade även med några ytterligare som jag valde bort tidigt. Varför just det blev Leksand berodde på att jag helt enkelt tittade på vilka backar dom olika lagen hade och vart jag skulle kunna ta en plats och vid det här läget kändes Leksand som det lag jag skulle kunna ta en plats i.
- Förhandlingarna med Leksand var inte speciellt avancerade då jag väl bestämt mig. Från Leksand var det Lars-Olov Björklund och självklart även Rune Mases som ordnade med övergången.
- Hela första säsongen spelade jag ihop med Kari Eloranta vilket var helt underbart. Han gnällde aldrig utan sa bara – det är bra Lasse med sin finska brytning, skrattar Karlsson.

Hur var Kari Eloranta som spelare i dina ögon?
- Fantastiskt bra! Han spelade en hockey som såg så enkel ut och man visste alltid vart man hade honom. En drömback att ha bredvid sig och en mycket fin kamrat.

Leksand vinner serien 1979/80 före Björklöven, Frölunda och Brynäs. Just Brynäs kom att stå för motståndet i semifinalen.
- Brynäs var ju jäkla bra då men ändå hängde på sista omgången om dom skulle gå  till slutspel eller inte. I semifinalerna hade Brynäs farten uppe med andra ord och dom körde över oss fullkomligt (4-9 och 2-8).
- Visserligen hade vi ett fantastiskt bra lag som vann serien där kedjan med Mats Åhlberg, Roland Eriksson och Dan Söderström var helt fantastiska och fullkomligt öste in poäng. Men, som sagt var, så hade vi inte en chans mot Brynäs i slutspelet trots att vi hade slagit dom bara några veckor tidigare med 6-4 i grundserien.

(Det var innan finalen 1979/80 som Brynäsmålvakten Wille Löfqvist fällde den klassiska kommentaren om vilka han ville möta i finalen: Andersberg eller Larsbo, dom slåss visst om titeln Sveriges sämsta lag.)

Tränare i Leksand då Lars Karlsson kom till klubben var Pär-Agne ”Pära” Karlström och Roland ”Bolle” Bond.
- Jag var ju så ung när jag kom till Leksand så jag var ju nöjd med att bara få spela med det här klassiska storlaget och med dom här storspelarna. ”Pära” och ”Bolle” var mycket bra båda två och minns jag inte helt fel så var jag bara borta en match den säsongen.

Det måste ha varit en stor kontrast att året efter tvingas att kvala er kvar i elitserien mot Timrå, Hammarby och HV 71?
- Ja, det var det verkligen, inget roligt alls. Vi hade bytt ut väldigt många spelare den säsongen plus då att vi hade en ny tränare i Nisse Carlsson. Det var som sagt var tungt att hamna i Kvalserien, men samtidigt så var det fantastiskt skönt då vi klarade av att hålla oss kvar.

Det blev fem säsonger i Leksand. Vilken var din största framgång under dom åren?
- Det är svårt att säga men det var oerhört stort att redan första säsongen i Leksand spela med storheter som Mats Åhlberg, Danne Söderström, bröderna ”Abris”, ”Djura” Olsson, Rolle Eriksson, Kari Eloranta med flera.

Vem spelade du oftast i samma backpar som efter att Kari Eloranta lämnat Leksand för proffslivet i Kanada?
- Jag spelade med alla möjliga. ”Mele” Eriksson och Uffe Weinstock minns jag så här direkt men även Samuelsson.

Den stora (Kjell) eller den lilla (Ulf)?
- Den stora, ha ha…

Vilken match minns du bäst från åren i Leksand?
- Oj, jag hade ju så många roliga år där, men den jag kommer att tänka på så här direkt är då vi skulle spela mot Skellefteå på bortaplan. Jag låg sjuk hemma men trots det var jag tvungen att åka med dit upp och spela. Visserligen gjorde jag inget mål, men trots att jag var sjuk så fick jag pris som matchens lirare.

Efter säsongen 1983/84 flyttar du från Leksand till Björklöven, varför hamnade du just i Umeå?
- Det var som så att jag skulle upp och förhandla med Skellefteå och när jag åkte igenom Umeå så svängde jag förbi min kompis från Kiruna, Micke Andersson. Han undrade vart jag var på väg och när jag sa att jag var på att förhandla med Skellefteå skällde han på mig och sa att jag ”int” skulle spela där utan komma till ”Löven”. Jag trodde inte Löven ville ha mig, men ”Micke” ringde några samtal och efter att jag varit i Skellefteå lovade jag att komma tillbaka till Umeå och förhandla med Björklöven.

Vad kom att få dig att göra valet du gjorde?
- Jag hade fyra gamla kompisar i Björklöven. Hasse Edlund, Göte Wälitalo och ”Micke” som alla var från Kiruna och ”L-G” Pettersson som jag spelat med i TV-pucken och juniorlandslagen.

Svensk Mästare 1987 med ”Löven”, vad var det unika med just det här laget?
- Unika??? Jag vet om det var något unikt med just det här laget utan sanningen var nog att vi var ett riktigt bra lag och vi fick alla grejor att falla på plats vi rätt tillfälle. Just att vi var så bra visar väl inte minst det faktum att Ulf Dahlén, Calle Johansson och även Peter Sundström blev proffs säsongen efter och inte mindre än 22 spelare slutade eller bytte klubb, vilket fick Björklöven att åka ur redan två säsonger efter guldet.
- ”Virus” Lindberg var tränare och han drog väl sitt strå till stacken, men samtidigt, det gjorde vi nog alla som var med den säsongen.

Samma år, 1987, blev Lars Karlsson världsmästare i klädd klassiskt rutig kostym. Sverige hade bara dagarna innan guldmedaljerna hängdes runt halsen på de svenske varit uträknade och borta från slutspelsplatserna i en mycket märklig turnering som inte bara gav Tre Kronor och Lars Karlsson den ädlaste VM medaljen utan även tilldelades Svenska Dagbladets bragdmedalj.
- Ja, det här var verkligen en turnering med många underliga turer. Ena stunden var vi i B-gruppen och i andra stunden var vi klara för slutspel. Finnarna lämnade in en protest mot en västtysk spelare (Miroslaw Sikora), vilket gick till civildomstol innan det blev klart att vi skulle gå till slutspel.
- Visst var vi lite deppade innan vi visste hur det skulle sluta men det vändes till något väldigt positivt då rättvisan gjorde att vi så småningom blev klara för slutspel.

Efter att i slutspelet spelat oavgjort mot både Tjeckoslovakien och Sovjet så slår Tre Kronor Kanada i den avgörande matchen med 9-0!
- Haha! Ja, va fan hände? Det var en sådan match när allt fungerade för oss och kanadensarna blev mer och mer frustrerade efter att vi gjorde mål på alla våra chanser. Sedan hade vi ”Pekka” Lindmark i målet och då var det lugnt.

Såg ni hela den avgörande matchen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien från läktarplats eller gömde ni er på hotellet?
- Vi var i hallen och följde matchen. Vi var överlyckliga efter matchen mot Kanada för vi hade vunnit silver men sedan började det gå upp för oss att om ryssarna vann med inte allt för många mål så kunde vi vinna guld. Tjeckerna ledde med 1-0 (Stavjana), men ryssarna gjorde både 1-1 (Krutov) och 2-1 (Stelnov), en helt otrolig känsla.

Hur var känslan när ni klev in på isen i Wiener Stadt Halle och överraskande fick ta emot VM-bucklan?
- Vi möttes av ett fantastiskt stort jubel och det var även många svenska på läktarplats så det var en stor upplevelse.
- Sedan kom vi hem till Stockholm och där vart vi skjutsade i öppna bilar till Kungsträdgården. Bemötande från alla dessa svenskar var enorm. Det hade egentligen inte varit något liknande innan i Sverige och vi hade inte förväntat oss något speciellt, men det här kom att bli en stund som jag aldrig kommer att glömma.

På hotellrummet i Wien efter guldfirandet ringer det på Lars Karlssons rumstelefon.
- Jag och (Pekka) Lindmark kom hem först till hotellet. När vi kom upp på rummet ringde telefonen och det var någon från Hovet som sa att en Carl-Gustaf ville prata med mig. Vem fan är det tänkte jag eftersom jag knappt hörde vad han sa då linjen var så dålig. Men det visade sig vara Carl-Gustaf, ”The Big one”.

På hösten samma år spelades Canada Cup och förbundskaptenerna valde att plocka med Lars Karlsson i truppen.
- Vi inledde turneringen med att slå Sovjet med 5-3 (Lars Karlsson 1 mål), men väl i semifinalen fick vi stryk mot samma lag med 4-2. Turneringen minns jag nog mest för allt resande runt om i Kanada för att spela matcher. En morgon fick vi gå upp halv fyra för att hinna till matchen på kvällen. Så när det väl kom fram till slutspel så var vi ett ganska slitet lag. Det här var inget vi pratade om och det var nog flera lag än vi som fick långa resor.

Du fick även delta i OS 1988 som gick i Calgary. Hur minns du tillbaka på den turneringen?
- Det var givetvis kul att få uppleva ett OS. Ryssarna var ju fantastiskt bra då och vann turneringen ganska enkelt. Dom var redan klara guldmedaljörer inför sista omgången då dom skulle möta Finland. Ryssarna tog väl inte den matchen direkt på allvar vilket gjorde att dom förlorade med 2-1 och Finland fick silver i stället för oss. Nu blev vi trea och det var självklart bra det med.
- Vid sidan av hockeyn hinner man inte med så mycket annat. Vi var uppe och såg en skidtävling men framförallt hann vi med att på plats se då Thomas Gustafsson vann guld på skridskor.

Lars Karlsson spelade både i JVM 1979 i Karlstad och i 1980 i Helsingfors. Från svenska laguppställningarna så hittar vi namn så som Håkan Loob, Thomas Rundqvist, Thomas Steen, Tomas Jonsson, Ove Olsson, Jan-Åke Danielson, Mats Näslund, Pelle Lindbergh, Håkan Södergren, Patrik Sundström med flera. Dock lyckas inte förbundskaptenen Bengt ”Fisken” Ohlson få laget överst på pallen, men väl till två fina tredjeplatser.
- Ryssarna hade ett fantastiskt bra lag med bland andra Vladimir Krutov, Alexei Kasatonov, Igor Larionov och så vidare. I Karlstadsturneringen 1979 så ledde vi faktiskt den avgörande guldmatchen i början av tredje perioden, men ryssarna vände och vann till slut med 7-5.
- Året därpå förlorade vi mot både Finland och Sovjet i slutspelet. Det var väl helt enkelt inte meningen att vi skulle vinna JVM guld redan dom här åren.

Du slutade spela hockey först en säsong i Lycksele SK, 1995.
- Jag spelade åtta matcher en säsong i Lycksele när gamla ”Löven”-tränaren Claes-Håkan Edlund ringde och berättade att dom kris på backar så jag lovade att ställa upp några matcher.

Var det aldrig aktuellt att liksom pappa Bengt och brorsan Janne (tränare i Karlskrona) slå sig på tränarjobbet?
- Nej! Det har aldrig varit något för mig även om jag tränade Björklövens b-juniorer under en säsong. Tränandet överlåter jag åt lillebror, haha…

Hur ser annars Lasse Karlssons liv ut idag?
- Jag är brandman här hemma i Umeå, sedan spelar jag en hel del golf på sommaren. Vintertid är jag i hallen och tittar på Björklöven ibland, inte alla matcher men det blir några stycken per säsong.

Tre röster om Lars Karlsson:

Kari Eloranta
- Som spelare var verkligen Lasse en som offrade sig för laget. Han slängde sig och täckte skott och så vidare. Han var heller inte en speciellt blyg person då han kom som ung till Leksand. Lasse var alltid glad, positiv och utåtriktad och han umgicks med alla oavsett om du var svensk eller som jag från Finland och blev helt enkelt väldigt snabbt en av killarna i laget. Just dom här egenskaparna tror jag gjorde honom väldigt populär i laget.
- Vi spelade ihop under två säsonger och jag tycker att vi kompletterade vara andra på ett mycket bra sätt. Jag var väl lite bättre än Lasse på att behandla pucken, även om han också var mycket skicklig på det. Lasse var mer den kämpande av oss två. Det var även så att vi umgicks en del utanför isen och vi trivdes bra ihop.
- OS medaljen 1988 var givetvis väldigt stort för oss i Finland. Vi var ju nära medalj redan 1986, men då gjorde ju ”Masken” Carlsson dom här två målen i slutet av matchen mot oss. I OS slog vi först Kanada och sedan Sovjet. Visserligen hade inte Sovjet något att spela för men jag tänkte inte i dom banorna utan vi var bara koncentrerade på att vinna matchen. Bronset var klart redan innan sista matchen men 2-1 målet mot sovjet som gav oss silver minns jag mycket väl. Jag hade pucken i mittzonen och lade in den i deras zon. Där fick Timo Susi pucken och passade in den vid mål och där kom Erkki Lehtonen och sköt förbi en täckande ryss och in i mål.

Mikael Andersson
- Lasse har ju alltid varit den stora talangen. Bra grundfysik, bra balans och utåt sett en ganska cool och avslappnad stil. Men framförallt så hade Lasse ett enormt bra spelsinne. Vi spelade mycket tillsammans när vi var yngre och vi hade en grym kemi mellan oss. Vi visste hela tiden var vi hade varandra på isen så det var bara att sätta ned klubban när den andra passade som kom pucken på bladet.
- När vi lämnade Kiruna åkte vi runt tillsammans till olika klubbar. Vi var bland annat då i både Leksand och Modo. Lasse valde ju Leksand och när jag fick höra att han hade ville testa på något nytt efter fem säsonger där nere bad jag honom svänga förbi mig i Umeå. Jag sa till Björklövens värvningsansvariga, Rolf Norgren, att nu jävlar måste vi slå till då vi får chansen. Efter den träffen mellan Björklöven och Lasse gick det väldigt fort för honom att bestämma sig. Det är en rekrytering som jag verkligen är stolt över att ha medverkat i.
- VM 1987, nyckeln till guldet det året var givetvis att vi hade ett mycket bra lag. Vi låg ju ganska risigt till där med Sikora- fallet som gick till rättegång. Sedan kom vändningen med Bengt-Åke Gustafsson, Håkan Loob, Tomas Sandström och där även jag och Lasse bidrog lite. Hela laget fick en utväxling i slutspelet och det jag minns extra mycket var Lasses 7-0 mål mot Kanada. Ett typiskt mål av oss båda där jag åker upp på kanten och droppar pucken bak till Lasse som sätter dit den med ett stenhårt skott.

Jan Karlsson
- Lasse är ju fyra år äldre än jag så det blev väl inte att vi umgicks så jättemycket eller spelade landbandy eller liknande ihop, men självklart blev Lasse lite av en förebild som spelare även om vi inte var samma sorts spelartyper.
- Han var ju en naturbegåvning som mer eller mindre behärskade allt. Framförallt levde Lasse väldigt mycket på sin mycket fina teknik och sitt enorma spelsinne.
- Vi var ju verkligen en hockeyfamilj och pappa Bengt var tränare för Kiruna AIF när laget var uppe i allsvenskan (dagens SHL) säsongen 1973/74. Allt handlade om hockey, hockey och ännu mera hockey. Jag testade även på andra sporten. Framförallt så spelade jag fotboll ganska länge, men även brottning och pingis vilket också är stora sporter i Kiruna även om dom inte är lika stora som hockeyn.
- Vi spelade faktiskt aldrig i samma lag, men det var nära vid ett tillfälle då vi båda togs ut till spel i Vikingarna (B-landslaget). Tyvärr blev Lasse skadad strax innan så det blev inget landslagsspel tillsammans för oss.