Old School Hockey - Thommy Abrahamsson

21 juli 2015 08:14

Tidigare har ni träffat Christer Abris här i OLD SCHOOL HOCKEY. Idag bjuder Ronnie Rönnkvist er på en intervju med hans tvillingbror, Thommy Abrahamsson.


Thommy Abrahamsson växte upp i området Lustigknopp i Falun. Han och brodern Christer syntes oftare på Läroverksplanen i Falun än i hemmet.
- Läroverksplanen var ju vårt andra hem. Vi var där jämt. Spelade vi inte själva så var vi där och spolade isen eller fixade med något annat. Allt skulle vara tipptopp och vi ville vara delaktiga i precis allt, skrattar Thommy och fortsätter:
- Första gången vi var upp till Leksand och tittade på hockey måste ha varit 1959 eller 1960. Mamma och pappa var väldigt intresserade, men det var inte lika lätt att åka med bil till Leksand från Falun då som det är i dag. Det blev väl att vi var upp ett par gånger om året. Det här var åren före TV-pucken och det var fortfarande bara ute rink i Leksand. Åke Lassas var Leksands stora stjärna då och blev något av en förebild för mig.

Jan-Olov Kroon och Bo Andersson var två andra falubor som kom att spela för Leksand. Var det några som du hade bra kontakt med redan som unga hemma i Falun?
- ”Janne” Kroon höll jag ofta ihop med efter skolan och han spelade med oss i Godtemplarna. Vi hade väl ett litet finger med i spelet när han värvades från Örebro till Leksand så småningom.
- ”Bosse” Andersson är ju något år äldre än jag och Christer så vi hade väl inte riktigt lika nära kontakt. Sedan höll han mest på bandy om jag inte har helt fel (Svensk bandymästare med Falu BS 1975).

Hur blev det aktuellt med spel i Leksand?
- Det kom väl på tal i samband med TV-pucken. Vi pendlade till Leksand ett par tre gånger i veckan för att träna med TV-pucklaget. I stället för att åka hem till Falun stannade vi kvar och bad att få träna med Leksands juniorer, vilket vi fick.
- Jag tror att det gick hyfsat för mig i alla fall och Leksand sa att man var intresserad av att värva mig. Både jag och Christer hade väl spelat i division 4 och 5 med Godtemplarna redan från det att vi var tretton år och hade fått en del erfarenhet och tuffhet.

Då skickade man ut Rune Mases till att få dig att skriva på övergångspapper?
- Egentligen var det lite av en tillfällighet att jag kom att spela för Leksand eftersom man egentligen var ute efter Håkan Hedlöv. Han och jag blev klara samtidigt för Leksand, men han hade väl lite andra krav om med vem och hur han skulle spela än en annan hade. Men det stämmer att jag sa att skulle Leksand ha mig så fick man ta brorsan också.
- Vi var faktiskt backpar tillsammans fram till vi var fjorton år. Christer var en riktigt duktig back. Det var en tillfällighet att han blev målvakt. Eftersom vi inte hade någon som kunde vara målvakt på en av våra matcher så snörade Christer på sig skydden och sedan blev han kvar. Tänk vilket häftigt backpar vi skulle blivit tillsammans.

Debuten i Leksand?
- I allsvenskan måste det ha varit säsongen 1964/65, men jag har inget direkt minne av vilka vi spelade mot eller hur det gick.
Leksand spelade mot Mora i Smidjegrav och vann med 8-3 i Thommys debutmatch. Målskyttar för Leksand var Lennart Lange och ”Nisse” Nilsson med tre mål var och Bo Englund som svarade för två av målen. Thommy Abrahamsson noterades för två utvisningsminuter. Det här kom att bli den första, men inte sista, seriematchen som ”Abris” kom att spela tillsammans med Gunnar Andersson.
- Gunnar Andersson är en väldigt bra kille och var en mycket fin back. Man visste alltid fanns där bakom mig och täckte upp. Han gjorde sitt jobb väldigt bra varje dag. Vi spelade ihop under många år, men jag spelade även en del i både Leksand och Tre Kronor med Lars-Erik Sjöberg. Fast han var ju i väg en sväng till Djurgården och senare så flyttade han till Frölunda. Då spelade jag och Gunnar många matcher tillsammans.

Stig Påvels var tränare när du kom till Leksand. Därefter så tog tjecken Vladimir Zabrodsky över och efter det Rune Mases, ”Pära” Karlström och så vidare, men vem av alla tränare har betytt mest för dig?
- Zabrodsky var ju en fin kille som kom hit efter att Olle Grundel hämtat honom i bergen nere i Schweiz någonstans efter att han flytt från Tjeckoslovakien. Påvels var ju duktig liksom ”Pära”, ”Fisken” Olsson och allt vad dom heter. Den mest betydelsefulla för mig var nog trots allt Rune Mases. Han kom att bli mer än tränare för oss. Han såg till att vi hela tiden hade det bra.
- Det var inget direkt lyxliv som vi levde i Leksand under dom första åren. Vi gick på yrkesskolan, när vi nu var där, och träningarna var utomhus. Vi fick till och med elda i en vedspis på gamla Siljansvallen för att få varmvatten i duscharna efter träningarna.

Det har talats om att du och Christer fick dela på en cykel och en säng i början?
- Jo, men det stämmer. Vi hade inga krav direkt utan vi var ju glada att bara få vara med och spela i Leksand. Sedan bodde vi centralt i Leksand så det var inga avstånd till rinken heller.

Tre guld
Många av Leksands första riktigt stora landslagstjärnor började nu komma upp till åren och slutade i Leksand. Åke Lassas, Vilgot Larsson, ”Sigge” Bröms, Stig Påvels, Knut Knutsson, ”Pära” Karlström, Göran Lysén var inte längre kvar och inför säsongen 1968/69 bar Brynäs och Västra Frölunda favoritskapet till SM-guldet.
- Vi hade ett väldigt bra lag vi med, men visst var det Brynäs som var favoriter. Brynäs hade vunnit dom tre säsongerna innan. Leksand bestod av ett ungt gäng killar som verkligen ville vinna SM-guld. Sedan hade vi ”Nisse” Nilsson i laget som var Sveriges kanske bästa hockeyspelare just då och som gjorde en mycket fin säsong liksom Lars-Erik Sjöberg. Leksand hade värvat dom bästa spelarna som fanns i distriktet just då helt enkelt. För mig kom det inte som någon direkt överraskning att vi vann 1969.
- Första SM-guldet är nog det som jag rankar som nummer ett. Jag fick vara med och ta guld även 1973 och 1974 vilket självklart var stort det med. Vi hade ett fantastiskt bra lag då också och som klubben började bygga upp redan 1970. Det var ju killar som kom från i första hand Leksands juniorlag där dom hade haft Vilgot Larsson som tränare. Det var riktiga kanonår och jag var lagkapten vilket innebar ett alldeles speciellt ansvar. Visst var man både extra stolt och glad då vi vann dom två gulden.

Fick vända på flygplatsen
Inför säsongen 1974 var det tänkt att Thommy Abrahamsson skulle ansluta till NHL-laget Buffalo Sabers. Övergången stoppades i sista stund då pamparna inom svensk och amerikansk hockey inte kom överens.
- Jag var på väg över till Buffalo för att skriva på ett treårsavtal och av någon anledning satt jag på flygplatsen i Köpenhamn då jag fick ett meddelande från Gösta Mårtas att jag inte kunde åka över och spela i NHL.
- Tydligen hade inte Svenska Ishockeyförbundet och NHL något avtal, så hade jag skrivit på så hotade förbundet med att stoppa mig från spel här hemma för resten av livet. Det här tog jag väldigt hårt eftersom allt var klart med Buffalo och jag såg verkligen fram mot att spela där borta.

Kanonår i England
Säsongen 1974/75 kom i alla fall proffschansen då New England Whalers i piratligan WHA signade både Thommy och Christer för spel.
- Vi var i New England under tre säsonger och det var riktiga kanonår. Vi trivdes väldigt bra där borta, men visst var det ganska tufft och varje lag hade en hel del slagskämpar i laget, riktiga ”råbusar”, skrattar Thommy Abrahamsson.
- Jag råkade väl inte speciellt illa ut i något slagsmål direkt. I alla fall inte så att jag blev skadad. Även om det inte spelades den allra bästa hockeyn i WHA kom det över några européer dit och lärde kanadensarna en hel del. Hos oss i New England var det bara jag och brorsan, men i Winnipeg spelade sju eller åtta svenskar och ett par finnar (bl a Anders Hedberg, Ulf ”Lill-Pröjsan” Nilsson, Curt Larsson, Dan Labraaten, Thommie Bergman, Lars-Erik ”Taxen” Sjöberg, Mats Lindh, Kent Nilsson. Willy Lindström, Heikki ”Hexi” Riihiranta och Veli-Pekka Ketola) och i Toronto Toros fanns både Vaclav Nedomansky och Richard Farda. Så det blev stor skillnad på hockeyn som spelades där under våra säsonger med New England
- Efter åren i WHA återvände jag till Leksand under tre säsonger innan jag åkte över till NHL och Hartford Whalers. WHA hade lagts ner men Hartford var samma organisation som New England.

Din bror hade väl även han anbud från Hartford? Varför följde inte han med över då?
- Christer ville helt enkelt inte utan han ville vara kvar hemma i Sverige.

Var det stor skillnad på WHA och NHL spelmässigt?
- Nja, jag vet inte direkt om själva spelet skiljde sig speciellt mycket. Det var ju mycket bättre spelare i NHL givetvis och dom bästa spelarna från WHA hade gått dit.

Tillbaka i Leksand
Återkomsten till Leksand blev inte lika framgångsrik som åren innan hade varit. Säsongen 1978/79 tog sig Leksand till slutspel där blivande svenska mästarna Modo blev för svåra i semifinalspelet. 1979/80 var det Brynäs som satte stopp för Leksand i semifinal. 1977/78 tog sig inte ens Leksand till slutspel.
- Många av killarna från guld eran hade slutat vilket påverkade resultaten. Under guldåren hade vi ett lag som Leksands IF hade byggt upp från dom framgångsrika juniorkullarna som kommit fram. Nu hade det inte kommit fram lika många egna produkter och det märktes eftersom vi inte var lika starka som lag längre.
- Sen var ju vi spelare men även publiken i Leksand bortskämda med att alltid ligga med i toppen och det kommer alltid svackor. En sådan var Leksand på väg in i under dom här åren.

Varför valde du Timrå efter återkomsten till svensk hockey från NHL-spel med Hartford Whalers?
- Det var av en ren tillfällighet faktiskt. Flera lag hörde av sig, bland annat Leksand. Nu valde jag bort Leksand eftersom jag ville prova på något annat. Timrå var ett lag som var på väg upp och hade gjort en spännande satsning. Tyvärr klarade vi inte av att hålla oss kvar i elitserien.
- Det blev två mycket fina år däruppe och hade det inte varit för att mitt intresse för fisket blev starkare hade jag nog spelat några säsonger ytterligare.

Debuten i Tre Kronor? - Vi spelade två landskamper mot Norge redan 1967 som vi vann. Jag spelade tillsammans med ”Rolle” Stoltz som då var på väg att avsluta sin fantastiska karriär. Snacka om att man var nervös.
- Dom här ”gammelgubbarna” hade man verkligen respekt för, men samtidigt var ”Rolle” härlig att spela med. Han sa bara: Känn ingen press Thommy utan härja som du vill där framme så håller jag rent bakom dig.


VM 1970 i Stockholm.
- Det var min VM-debut och vi gick till något liknande en final mot Sovjetunionen. Vi ledde efter halva matchen efter att Håkan Wickberg gjort 1-0. Ryssarna vände matchen och vann med 3-1 (målskyttar: Vladimir Petrov, Vladimir Vikulov och Alexander ”Sajja” Maltsev) och Sverige fick nöja sig med silver. Jag och Lars-Erik Sjöberg spelade ihop och den här turneringen blev mitt internationella genombrott.
- Intresset för VM-turneringen var grymt stor, herregud man talade senare om Stenmark feber i Sverige, men redan då våra matcher visades i TV 1970 stannade hela Sverige. Det var folk överallt som pratade hockey.
Thommy Abrahamsson gjorde 133 A-landskamper, vann två VM-silver, tre VM brons, spelade med i ett OS och fick Guldpucken som ett bevis på att han var Sveriges bästa hockeyspelare säsongen 1972/73. Men då förbundskapten Hans ”Virus” Lindberg skulle plocka ut sin trupp till Canada Cup 1976 fanns inte bröderna Abrahamsson från Leksand med.
- Ove Rainer var förbundsbas då och han hade bestämt att jag och Christer inte skulle få vara med i Canada Cup. Än idag så har vi inte fått någon förklaring till varför. Det skylldes på en incident då Christer var tvungen att kissa i en papperskorg i en paus 1974 i Helsingfors. Självklart kunde inte det vara anledningen till att vi inte fick vara med i Canada Cup.

Hur reagerade dom övriga killarna i laget över petningen?
- Det blev ett jäkla liv och flera av killarna var beredda att bojkotta hela turneringen. Både jag och Christer sa att det är bättre att vi två står över än att hela laget skiter i att spela. Så blev det tack och lov, men givetvis var vi väldigt besvikna.
*Hans ”Virus” Lindberg berättar för Old School Hockey:
- Jag fick heller aldrig någon förklaring till varför Christer och Thommy inte fick vara med i Canada Cup. Det var bara ett konstaterande från förbundshåll att dom inte var tillgängliga för att nomineras till spel i turneringen. Med facit i hand kanske jag skulle ha drivit saken till sin spets, men det var min första turnering och jag stod inte på mig tillräckligt. Både Christer och Thommy skulle i alla fall varit aktuella för spel om inte förbundet fattat det beslutet som man nu gjorde.

Sivert Svärling Styrelseledamot i Svenska Ishockeyförbundet 1976 till Old School Hockey:
- Ove Rainer hade ju sina idéer för sig och jag vet faktiskt inte varför han förbjöd Thommy och Christer att vara med i Canada Cup. Jag har ett svagt minne av att det skulle vara någon ekonomisk ersättning från deras lag i WHA som inte Ove ansåg vara korrekt. Men mer än så vet jag faktiskt inte.*

Det var ofta, i alla fall medialt, så att du och Christer fick motstå både spott och spe. Hur tog du den kritiken eller påhoppen om man så vill?
- Positivt faktiskt, skrattar Thommy Abrahamsson och fortsätter:
- Visst var det tuffa ord stundtals, men det som redan var skrivet kunde vi inte ändra på så det var väl mer att det tände oss ännu mera. Det viktigaste var trots allt vår relation till lagkompisarna och våra motståndare. Den har alltid varit väldigt bra. Visst kunde det vara tuffa matcher mot exempelvis Brynäs, men då matcherna var slut så var vi bästa vänner. Vad som sedan skrevs i media var inget som vi egentligen brydde oss om.


Thommy idag
I dag är Thommy Abrahamsson 68 år och har lämnat allt vad ishockey heter bakom sig, i alla fall som aktiv inom föreningslivet.
- Jag slutade med ishockey 1983 och började som fiskare uppe i Sundsvall. Senare flyttade jag ner till Karlshamn och i dag bor jag i Kungshamn på västkusten. Det är över trettio år som jag har jobbat som just fiskare.
- Är det något som jag kan ångra lite idag så är det att jag slutade med ishockeyn lite för tidigt. Visserligen hade jag spelat i många år men jag hade nog kunnat hålla på några år till, avslutar Thommy Abrahamsson.