PER-ERIK, DU VAR ELITSPELARE I FOTBOLL OCH ISHOCKEY UNGEFÄR SAMTIDIGT SOM JUNIOR. VILKEN NIVÅ HÖLL DU SOM FOTBOLLSSPELARE?
- Jag var med en säsong i Brommapojkarnas a-lag när dom låg i serien under allsvenskan. Det var samma år som AIK hade ramlat ur allsvenskan så vi spelade i samma serie den säsongen (1981). Totalt gjorde jag 11 A-lagsmatcher med BP.

NÄR BESTÄMDE DU DIG FÖR ATT DET SKULLE BLI HOCKEY?
- Jag väl 17-18 år då och fick väl mest spela ytterback i BP, vilket inte var det roligaste för en mittenmittfältare. När AIK hörde av sig och ville se mig i deras a-lag i hockey så kändes det mera lockande.
-Det hade inte fungerat att spela både elitfotboll och elitishockey samtidigt. Sedan gillade jag hockeyn bättre som det var mera fart och fläkt i det spelet.

Per-Erik Eklund, Tommy Lehman, Tommy Albelin, Pelle Martinelle, Mikael Cederholm, Björn Thorsell, Pontus Molander med flera från Stocksund klev upp i elitserien ungefär samtidigt.
- Den som var målvakt i mitt ”Stockan” var Mats Ytter som senare spelade i både Djurgården och Västerås, honom får vi inte glömma bort. Det var egentligen inte så många som var från själva Stocksund som lirade i det laget. Till exempel kom jag tillsammans med Tommy Albelin och hans brorsa Christer från BP till Stocksund. Dessutom kom ett helt lag dit från Sollentuna HC. Den viktigaste biten för den här årskullen var att Verner Persson kom dit som tränare och att det alltid fanns träningstider tillgängliga för oss.
- Verner liksom flera andra i ”Stockan” var riktiga eldsjälar och ordnade så vi kunde träna redan vid sex-sju på kvällarna istället för sena tider som oftast var vanliga att träna på i Stockholm då.

NÄR BLEV DET AKTUELLT MED SPEL I AIK?
- Jag var nästan klar för Hammarby först faktiskt. Det var så att jag och Hammarbys tränare då, Leffe Boork, hade bestämt ett möte på ett fik inne i stan efter skolan. Men Leffe dök aldrig upp. Även Lasse Norman och AIK hörde av sig så det blev spel där i stället.

HAR DU FÅTT NÅGON FÖRKLARING PÅ VARFÖR INTE LEIF BOORK INTE DÖK UPP?
- Ja, det fick jag efter någon vecka. Leffe hade skrivit på som tränare för Djurgården så det var förmodligen anledningen till att han inte kom till mötet.

Det var en tuff jargong i AIK vid den här tiden och det fanns ganska starka personligheter som till exempel Gunnar Leidborg, Peter Gradin, Mats Hessel, ”Råttan” Edberg med flera i truppen.
- Man togs emot på ett tufft men ändå bra sätt. Det var riktigt tuffa träningar åren i AIK och det small ganska bra vilket var väldigt nyttigt för oss yngre. Men jag tycker vi hade en mycket bra grupp vid sidan om och rent socialt förekom det aldrig att någon hamnade utanför eller något. Utan vi höll verkligen ihop laget, annars skulle det aldrig ha gått så bra som det gjorde dom här säsongerna.

DU BLEV SVENSK MÄSTARE MED AIK SÄSONGEN 1983/84, MEN VAR ÄVEN MED 25 MATCHER UNDER GULDÅRET 1981/82. VAD TROR DU VAR DEN VIKTIGASTE INGRIDIENSEN I LAGET SOM GJORDE ATT NI RÄCKTE HELA VÄGEN DOM HÄR SÄSONGERNA?
- Jag tror den främsta anledningen var att laget innehöll allt, vi hade ett bra målvaktsspel, Gunnar Leidborg var målvakt vid båda guldåren och han var fantastiskt bra. Sedan hade vi bra backar, hårt jobbande spelare och den där spetskompetensen som gör laget komplett.
- Klubben var även väldigt bra styrd uppifrån under dom här åren samtidigt som vi hade bra tränare. Första guldet hade vi Dan Hobér och vid andra guldet hade vi Per Bäckman.

Det sista av guldåren fick Eklund även ta emot Guldpucken som ett bevis på att du var det årets bästa spelare i Sverige.

VAD BETYDER EN SÅDAN UTMÄRKELSE ELLER EXEMPELVIS GULDHJÄLMEN SOM DU ERHÖLL ELVA ÅR SENARE?
- Om vi börjar med Guldpucken så tror jag inte att man riktigt fattade vilken stor grej det var att få den då. Det var så mycket annat samma säsong med SM-guld och OS-spel samtidigt som jag var ganska ung. Det är väl först nu efteråt som jag förstår vad stort det är att bli utsedd till Sveriges bästa spelare, även om det mest är journalister som sitter i juryn, skrattar Eklund.
- Guldhjälmen fick jag det år jag kom hem från NHL. Jag ville visa att jag inte var slut som spelare och det var väl ett bra kvitto på att så inte var fallet. Sedan är det extra kul att få Guldhjälmen som det är spelarna själva som röstar fram vinnaren.

Eklund draftades av Philadelphia Flyers redan 1983, men åkte över först inför säsongen 85/86.
- Egentligen var det klart att jag skulle åka över redan året innan, men även här var ”Boorken” inblandad. Han var förbundskapten då och jobbade hårt på att bygga ett landslag med unga spelare för framtiden och jag ingick i den satsningen.
- Nu var inte det hela anledningen utan i första hand handlade om att jag inte kände mig mogen för att åka över redan 1984 utan ville skaffa mig ytterligare ett års rutin från Elitserien.

Ganska tidigt på debutsäsongen så körde Per-Erik Eklunds lagkamrat i Flyers, Pelle Lindbergh, ihjäl sig.
- Jag hade precis lärt känna Pelle eftersom jag bara kommit dit några månader innan olyckan skedde. Pelle var väldigt populär och hade fått pris som NHL:s bästa målvakt året innan och visst tog det rejält på oss spelare i laget. Det var många av Flyers killar som hade spelat ihop med Pelle under många år och lärt känna honom väldigt bra.

VAR DET SVÅRT ATT TA SIG ÖVER TRÖSKELN OCH GÅ VIDARE FÖR LAGET?
- Det var riktigt tufft just efter att det hade hänt, men alla i laget kände Pelle som person och vi visste att han skulle ha önskat att vi körde på för fullt trots hans bortgång. Jag tror faktiskt att vi blev nog ännu starkare som grupp efter det här tragiska.

VILKET AV DINA NIO ÅR SOM DU TILLBRINGADE DÄR BORTA SER DU SOM DITT BÄSTA?
- Jag utsågs till MVP i Philadelphia Flyers säsongen 90/91. Hela laget gjorde en halvdålig säsong, men min kedja med Mike Ricci och Rick Tocchet fick väldigt mycket beröm trots att det gick tungt för laget. Men det gick överhuvudtaget väldigt bra sedan Paul Holmgren tog över som coach efter Mike Keenan i Flyers. Under dom tre år som Holmgren var vår coach så gav han mig väldigt stort förtroende och lät mig spela mycket i både powerplay och boxplay.

I Flyers fanns Bobby Clarke som inte var känd för att älska svenska spelare direkt.
- Det var inga problem alls utan jag tror Bobby Clarke gillade mig skarpt, skrattar Eklund
- Han respekterade mig för det sätt jag spelade på, även om jag inte var lika tuff i spelet som han själv var. Bobby är en kille som gillar att snacka så det var väldigt vanligt att han och jag redan på morgonen innan matcherna tog en kopp kaffe ihop och pratade om allt möjligt.

HUR TOG DU BESKEDET ATT DU SÅLTS VIDARE TILL DALLAS?
- Jag hade redan tagit beslut om att flytta hem efter den säsongen så Dallas ville ha mig till slutspelet det året. Dallas fick mig gratis just för att det var bestämt att jag skulle sluta i NHL. Hade jag fortsatt så skulle Flyers få ekonomisk ersättning.

VARFÖR BLEV DET LEKSAND OCH INTE AIK NÄR DU ÅTERVÄNDE TILL SVERIGE?
- Jag hörde väl egentligen ingenting från AIK då jag skulle flytta hem. Eftersom jag bott alla somrar i Leksand och pappa kommer från Hjortnäs så hade väl Leksands IF bättre koll på att jag skulle flytta hem och var snabbast med kontraktsförslag.
- Sedan har Leksand alltid betytt mycket för mig genom mina somrar här uppe men även om också AIK som klubb ligger nära mitt hjärta.

DU GJORDE FEM SÄSONGER I LEKSAND INNAN DU LADE SKRIDSKORNA PÅ HYLLAN. VAR DET STOR KONTRAST MELLAN LEKSAND OCH AIK SOM KLUBB?
- Leksand hade haft några tuffa år med spel i kvalserien och liknande. Då jag kom dit hade Olle Öst blivit sportchef och han hade tagit dit Wayne Fleming och några bra utländska spelare som till exempel Greg Parks och flera stabila bra svenska spelare. Det började väl bli ordning i Leksand då efter dom tuffa åren.
- AIK kändes redan direkt som en mer etablerad klubb då jag kom dit 1981, men det hann gå några år där i mellan så det är inte rättvist att jämföra.

VAD TROR DU ATT WAYNE FLEMING KOM ATT BETYDA FÖR LEKSANDS UTVECKLING SOM KLUBB?
- Wayne fick klubben att ändra attityd lite mer mot den kanadensiska kan man väl säga, vilket jag tror var jätteviktigt just då. Sedan fick han ihop han ihop ett väldigt bra lag med bland andra Tomas Jonsson och Jonas Bergqvist som kunde bilda stomme i laget under flera år framöver.

VEM ÄR ANNARS DEN LEDARE SOM BETYTT MEST FÖR DIN UTVECKLING SOM SPELARE?
- Verner Persson med det han lärde mig under dom viktiga unga åren. Sedan har man val snappat upp lite här och där. Hobér var en väldigt duktig is- tränare. Han var inte alldeles olik Mike Keenan som jag hade i Philadelphia Flyers. Båda hade väldigt bra träningar, men var sämre på det psykologiska planet. Även Leffe Boork har betytt en hel del för mig under dom första åren i Tre Kronor med sitt lite nytänkande.

Redan som 20-åring fick Per-Erik Eklund chansen att spela i Canada Cup mot Wayne Gretzky och flera andra storheter.
- Den turneringen betydde väldigt mycket för mig och vi gick till final mot Kanada som hade ett lag fyllt av stjärnor och som jag bara hade läst om i tidningarna tidigare. Jag tror att vi gjorde en så pass bra turnering för att vi hade killar som Bengt-Åke Gustafsson, Håkan Loob, Kenta Nilsson med flera som spelade borta i NHL då och dom visade ingen som helst respekt för dom andra länderna. Vi andra rycktes väl med i den här respektlösheten, vilket gjorde att vi till slut höll på slå Kanada i finalen.

DU KAN ÄVEN TITULERA DIG VÄRLDSMÄSTARE I ÅBO 1991. KAN DU MED FACIT I HAND SE ANLEDNINGEN TILL ATT NI VANN GULDET DET ÅRET?
- Vi hade en bra tränare i Conny Evensson och precis som guldåren i AIK så hade vi ett bra målvaktsspel. Men framförallt hade vi ett väldigt bra lag med unga stjärnor som Mats Sundin och Nicklas Lidström, men även viktiga ledartyper som Kjell Samuelsson, Håkan Loob, Thomas Rundqvist och Jonas Bergqvist.

VILKA LEDAREGENSKAPER HADE DÅVARANDE FÖRBUNDSKAPTENEN, CONNY EVENSSON, SOM GJORDE ATT NI BLEV ETT SÅ PASS UNIKT LAGBYGGE?
- Conny var väldigt lugn, men kunde även vara mycket bestämd när det var något som inte fungerade som han ville. När han höjde rösten förstod vi att det var allvar. Conny var mycket omtyckt bland oss spelare.

VILKEN ÄR ANNARS DIN BÄSTA TURNERING MED TRE KRONOR?
- Jag tror det var i Bern 1990 då vi tog silver som jag nog gjorde min bästa VM-turnering.

DU HAR INTE SLÄPPT HOCKEYN EFTER ATT DU SLUTAT SOM AKTIV.
- Det stämmer, först scoutade jag för Phoenix i fyra säsonger. Sedan hoppade jag in som tränare i Leksands juniorlag. När det sen blev turbulent i Leksands a-lag hoppade jag in som assisterande till ”Pirro” Alexandersson. Det blev väl två säsonger totalt. Men då ”Pirro” fick sparken så blev jag huvudansvarig en tid innan Curre Lundmark kom in och tog över. Därefter har jag börjat jobba som scout åt Montreal Canadiens mellan åren 2006 och 2010. Efter det blev det även ett år med Edmonton Oil