Nya Leksingen på väg ut!

"Vad är en känsla? Vad framkallar känslor? En känsla kan framkallas av sorg, en känsla kan framkallas av glädje. Men en känsla kan också vara en blandning av glädje och sorg. En sådan kväll var kvällen den 30 mars 2013.
För oss och för fallna kamrater. Så sjunger Stiko Per Larsson i sin hymn Bröder som spelas innan matcherna i Tegera arena, en hymn som blivit något av Leksands IF:s nationalsång. Nog har vi alla någon fallen Leksandskamrat som vi önskat kunde vara med oss, den där magiska kvällen den 30 mars 2013, men som nu inte längre finns bland oss. Någon som vi skulle kunnat ge bort allt vi äger och har för att kamraten skulle ha fått varit där, kvällen då Leksands ökenvandring på sju långa år till sist hade kommit till slutet. Dessa fallna kamrater som gav sitt blod, sin svett och sina tårar till den blåvita skölden. De fallna kamrater som älskat LIF mer än livet självt. De fallna kamrater som skulle ha kunnat göra vad som helst för att uppleva den där kvällen i Leksand, då det dansades på isen, då det dansades på borden, då det dansades på gator och torg, då man tog på sig sin vita Leksandtröja och gick ut till sin fiende och sa, vi är tillbaka. Våra fallna kamrater, vi önskade att ni varit där.

Vi har sett allting förut, så låt det bli ett lyckligt slut. Det är klart! Nej, det är inte klart. Orden bollades mellan alla, spelare, ledare, supportrar och bland de som egentligen inte bryr sig. Leksands IF är tillbaka! Nej det är vi inte, sades återigen, vi behöver en enda ynka poäng till, den poängen skulle tas mot Rögle hemma den 30 mars. På dagen precis ett år efter den sköna segern mot Djurgården som var något av ett startskott på en känsla. Ett startskott på en känsla av att nu är det dags, det är dags att avsluta detta, det är dags att ta sig tillbaka till eliten.
10.00. Uppvärmning. ”This is gonna be a hell of a party”. Raffl kommer fram till mig direkt när vi går ut på den frivilliga morgonvärmningen klockan 10.00 i Tegera arena. Överallt vita ark, på varenda plats i arenan. ”You bet”, var det enda jag fick ur mig, förstummad över mina tankar om vad som skulle kunna hända i kväll vid egenskap av seger.
14.00. Återsamling. Visning av den magiska videon som videocoach Dahlgren snickrat ihop under resans gång. En video över målen, tacklingarna och räddningarna, en video som fick hela laget att enas, att mota bort de nervösa och tvivlande känslor som alltid finns före en avgörande match. Det är dags grabbar, det är dags att gå till elitserien, mötet avslutas av orden från coach Äpplet. Alla var övertygade, det fanns inga negativa tankar kvar, det var verkligen dags att gå till elitserien.

16.00. Match. Vilket intro, vilken line-up och vilken start, 2–0 direkt, precis så som vi vill ha det. För ibland kan en motståndare, som i detta fallet Rögle, en motståndare som inte har något att spela för om de får känna lite vittring, då kan de helt plötsligt få all jordens självförtroende och spela ut allt sitt register som de egentligen besitter. Men inte denna kväll.
Från ungefär minut 12 i tredje perioden, vi förstår att det är klart. Tobbe Forsberg har tidigt i perioden satt 3–1 och vi kände att det är klart, vi har kontroll. Visst, vi darrade lite på manschetten i period två. Men nu kände vi, vi klarar detta.

Ca minut 16, nu är det fan klart! Jag och matris-Bonde, som varit med mycket längre än mig, vi kramas i den första stora segerkramen och det känns helt otroligt. Slutsignal, det är klart, vi är tillbaka, alla spelare kramas och på läktarna dånar: ”Vi är Tillbaka! Vi är Tillbaka!”.
Mitt stoltaste och troligtvis de flesta i lagets stoltaste ögonblick på hockeyrinken. Vi hade gjort det, i mångt och mycket samma trupp som samlades för två år sedan och stakat ut vägen mot elitserien, vi hade, tillsammans med alla supportrar motstått den tuffaste säsongen i Leksands historia. Tillsammans hade vi klarat av att avsluta ökenvandringen och slutligen tagit steget tillbaka. Glädjetårarna rann på mig hela kvällen, glädjetårarna rann på er hela kvällen. Det var en fantastisk kväll, vilken glädje, vilken fest, en kväll att minnas i resten av våra liv! Vi har sett allting förut, så låt det bli ett lyckligt slut. Leksandsvänner, denna gång blev det ett lyckligt slut.

Mormor Maud och min frus bror Ola, hoppas ni hade det trevligt på festen tillsammans med alla fallna kamrater där någonstans där ni förhoppningsvis befinner er. Hoppas ni dansade, hoppas att ni skålade, hoppas att ni firade och var stolta över allt som vi "här nere" uppnådde den 30 mars 2013. För stolta det är vi, för vi är tillbaka!

Leksand–Rögle 3–1 (2–0, 0–1, 1–0)
Skott: 38–19 (17–4, 9–11, 12–4)
Utvisningar: LIF 3x2, RBK 6x2
Leksands målskyttar: Pelle Prestberg, Jens Bergenström, Tobias Forsberg.

På grund av tryckfelsnisse föll en del text bort i slutet av den här texten i tidningen. Det här är den rätta versionen.

Vill du ha ett eget ex av Leksingen hem i brevlådan? Bli då medlem i Leksands IF. Det blir du här.