En hälsning från Vladimir Zabrodsky

– Det var 1965 och jag minns flykten ganska väl. Jag sa att vi skulle fira semester. Hela familjen hoppade in i bilen hemma i Prag och flydde först till Ungern, vidare till Jugoslavien och sen till sist till Schweiz. Vi var tvungna att lämna bilen kvar i Jugoslavien. Där fick vi sedan tag på en ny bil så att flykten kunde fortsätta, säger Vladimir Zabrodsky till leksandsif.se när vi träffar honom i hans lägenhet i Solna.
– Vi hade fått hjälp med förfalskade pass och även en viss hjälp med flykten av några svenskar faktiskt. Jag minns hur rädda vi var att tjeckiska polisen skulle förfölja och upptäcka oss, men vi kom fram till Schweiz där min bror bodde och vi fick bo hos honom en tid. Jag minns att jag även hann ställa upp i en tennisturnering där som jag vann.

Hur kom det sig att du flyttade till Leksand?
– Två av mina bästa vänner var Arne Strömberg och ”Sigge” Eriksson som båda spelade i Matteuspojkarna då men även jobbade åt Svenska Ishockeyförbundet. Jag tror de kontaktade Olle Grundell i Leksand som åkte ner till Schweiz för att övertala mig att komma upp till Leksand och bli tränare.
– Jag var ju en flykting från ett kommunistiskt land då så det var flera länder som var rädda för åtgärder om man lät mig bedriva min verksamhet där. Fast svenskarna var inte rädda för några repressalier och när tjeckiska förbundet hotade med att utebli från Ahearne Cup så svarade bara svenska förbundet: ”Jaha, gör det då”.
- Jag minns väl första dagen i Leksand. Det var mörkt då jag och familjen kom upp dit. Sedan presenterade man mig för laget och efter det installerade man oss i en trerummare inte så långt ifrån ishallen.

Kände du Åke Lassas, ”Sigge” Bröms, ”Nisse” Nilsson och Vilgot Larsson från svenska landslaget innan du kom till Leksand?
– Inte speciellt mycket utan det var mer att jag visste vilka det var. Då vi väl flyttade till Leksand blev vi nära vänner och träffades en hel del även utanför hockeyn.
– Allt var perfekt i Leksand. Jag var ju självklart tvungen att prata engelska då men det vållade inga stora problem. Den viktigaste uppgiften för mig i Leksand att få alla att jobba ännu mer som ett lag.

Utveckla hur du menar.
– Leksand hade Sveriges kanske bästa spelare vad det gäller det tekniska, men saknade lite av lagdisciplinen och det teamwork som krävs. Fast det fungerade bra ganska snabbt det med och vi fick ihop ett härligt gäng med fantastiska spelare så som Nisse Nilsson och lite mer galna killar som bröderna Christer och Thommy Abrahamsson, skrattar Zabrodsky.
– Mina söner, Vladimir Jr och Jan, spelade juniorhockey i Leksand och utvecklades riktigt bra under de åren som vi var där uppe eftersom klubben hade väldigt många fina ungdomsledare.
– Jan spelade efter Leksand i både Rögle och Djurgården medan Vladimir Jr spelade i Helsingborg.

Skiljde sig den tjeckiska hockeyn mycket från den som spelades i Sverige?
– Nej, det tycker jag inte. Det som skiljde sig var i första hand vad det innebär att vara chef över ett lag. I Tjeckoslovakien var det chefen eller coachen som bestämde. I Sverige fick man ha mera åsikter som spelare vilket jag gillade bättre.

Nisse Nilsson har hyllat dig som en mycket viktig tränare. Hur var det att ha honom under sig som spelare?
– Nisse var ju en fantastisk spelare när han var på sitt bästa humör. Det gällde bara att få honom på det humöret, skrattar den idag 93-åriga Zabrodsky.
– Fick man Nisse till det så var han nog Sveriges bästa hockeyspelare. Mitt starkaste minne från tiden i Leksand är annars första träningsmatchen vi spelade den säsongen. Vi åkte till Stockholm för att spela mot Djurgården. Jag minns att vi förlorade stort och då var det inga snälla rubriker i tidningarna där uppe.

Vladimir Zabrodsky tar fram lite fotoalbum innan vi skiljs åt. Han visar upp bröllopsbilder och pekar på hans vackra fru och säger med sin ganska svaga röst:
- Tyvärr gick min fru bort förra året. Det var verkligen jättejobbigt… Vi hade det fint tillsammans och vi hade det väldigt bra uppe i Leksand och vi fick många vänner som vi umgicks med. Bland andra Nisse Nilsson och hans fru. Tyvärr trivdes inte riktigt min fru med att bo i Leksand på vintern och därför flyttade v sedan ner till Skåne.
- Jag har lite kontakt med Nisse. Vi pratade med varandra för ett halvår sedan. Sedan träffade jag Lasse Björn och Hasse Tvilling här i Solna Centrum nyligen.

Innan vi stänger dörren bakom oss skickar Vladimir Zabrodsky med en hälsning:
- Säg hej till alla mina vänner i Leksand. Jag önskar att jag kunde åka upp och hälsa på er, men min hälsa är inte den bästa längre. I alla fall var det en härlig tid och jag följer hur det går för laget idag. Jag ser all sport jag kan på min TV (Det pågår under hela pratstunden en Davis Cup match på TV:n som Zabrodsky sneglar på ibland och kommenterar) och givetvis också ishockeyn, avslutar 93-årige legendaren med glansiga ögon och et stort varmt leende på läpparna.