Old School Hockey - Mikael Karlberg

12 juni 2015 08:37

Mikael Karlberg kommer ursprungligen från Surahammar, men spelade även för Västerås och Björklöven innan han kom till Leksand redan 1995 och avslutade sin karriär med att sätta dit den avgörande straffen på Södertälje i kvalserien fjorton år senare.


– Det var landhockey, fotboll och tennis jämt hemma på gatan i Surahammar. Vi var ett gäng på vår gata och i kvarteren runt omkring som träffades efter skolan och på helgerna och idrottade eller bara lekte ihop. Av dom här fem eller sex killarna kom fyra in på hockeygymnasiet i Västerås och en på fotbollsgymnasiet så vi drev nog på varandra ganska bra där hemma.

Tillhörde Tommy Salo det här gänget?
- Nej, Tommy bodde på andra sidan av Surahammar, men ibland cyklade vi över och spelade mot deras gäng. Vi spelade självklart tillsammans i Surahammars IF både i fotboll och hockey.
- Daniel Rydmark (VM-guld 1992), Patrik Ekholm (Elitseriespel med Södertälje) och Johan Hult (Elitseriespel med HV71 och proffs i Italien och Danmark) var tre andra som kom från samma område och var ungefär jämngamla som lyckades inom hockeyn.

Tommy Salo har berättat att han var leksing som grabb hemma i Surahammar men att Mikael Karlberg definitivt inte var det.
- Ha ha! Nej, det var jag inte. Jag vet heller inte om jag hade något direkt favoritlag. Jag tyckte det var roligt att åka in till Rocklunda för att titta då Västerås spelade eftersom det var ett jäkla drag kring hockeyn där då.
- Det hände även att jag var in och tittade på när Västerås SK spelade bandy. Däremot stämmer det att Tommy var en riktig Leksandssupporter då.

TV-pucken
Mikael Karlberg kom med i Västmanlands TV-pucklag 1986. I samma lag spelade även kompisen Tommy Salo, men även blivande elitseriestjärnan Patrik Zetterberg (Västerås och Färjestad). Coacher för laget var för övrig Patriks pappa Kenth och Mikaels pappa Christer.
- TV-pucken minns jag ganska väl. Vi spelade i Arboga och hade hamnat i en riktigt tuff grupp med bland andra Stockholm, Göteborg och Ångermanland. Västmanland gick mer eller mindre aldrig till slutspel, men inför sista omgången hade vi chansen om vi inte förlorade med mer än tre mål mot Göteborg. Det blev väl 0-7, vi gick inte vidare och Stockholm med Mats Sundin i laget vann hela turneringen.

Vad lockade dig till Västerås? - Hockeygymnasiet! Jag ville satsa och träna ordentligt även på dagtid. Sedan tränade min pappa Västerås J18 eller J20-lag då vilket gjorde steget dit var ganska naturligt. Vi var fyra stycken från Surahammar som flyttade till hockeygymnasiet samtidigt. Jag och Salo gick inte i samma skola eftersom han valde husfrulinjen eller vad det nu var, skrattar Karlberg.
- ”Zäta” (Patrik Zetterberg) gick i samma skola som jag liksom Nicklas Lidström, Marcus Thuresson och ”Levvan” (Jonas Levén). Överhuvudtaget var det fantastiskt många bra hockeyspelare som gick där dom åren.

Du gör en riktigt bra säsong 1990/91 med Köping-klubben Westmannia, 36 poäng på 30 matcher. Vad utvecklade du mest under den här säsongen?
- Jag tror att det var bra för mig att få spela A-lagshockey. Det är ett annorlunda tänkande och ett lite annorlunda spel på seniornivå. Det gick riktigt bra och vi var en kedja som vunnit JSM guld tillsammans med Västerås året innan som nu fick spela ihop i Westmannia. Det var förutom jag och ”Zäta” även en kille från Skåne som heter Jens Blennborn.

Ni vann, som sagt var, JSM guld med Västerås 1990.
- Det stämmer, men vi vann även 1989. Första året hade vi en fantastisk laguppställning med Nicklas Lidström, Patrik Juhlin, Marcus Thuresson, Stefan ”Loppan” Hellkvist, Fredrik Nilsson och så vidare. Inför andra året sa alla att det här kommer att bli ett mellanår för oss eftersom många av juniorerna fick gå upp i A-laget.
- Vi fick ihop ett väldigt bra lag även det året och Tommy Salo var fantastiskt duktig under hela säsongen. Dessutom hade bland andra Tobbe Johansson kommit till juniorlaget från Vita Hästen och spelade med oss. När det väl blev finalspel förstärktes laget med en hel femma från elitserien. Det var Nicklas Lidström, Henrik Andersson, Patrik Juhlin, Fredrik Nilsson och (Stefan) ”Loppan” Hellkvist.
- Vi slog Modo med bland andra Peter Forsberg och Markus Näslund i finalen och tittar man i laguppställningarna så måste det varit en av dom namnkunnigaste JSM-finaler någonsin.


A-lagsdebut
Inför säsongen 1991/92 lyfter tränarduon Mikael Lundström och Christer Karlberg upp Mikael Karlberg i Västerås A-lag.
- Det var en väldigt stor omställning och jag kan säga direkt så här med facit i hand att det inte var någon direkt fördel att ha pappa som tränare. Jag var heller inte riktigt redo för elitserien samtidigt som Västerås hade ett fantastiskt bra lag då som det inte var speciellt enkelt att slå sig in i.
- Fösta elitseriematchen minns jag väldigt väl. Vi spelade mot Modo borta och jag gjorde ett mål. Jag och Jörgen Holmberg kom två mot ett och jag fick trycka dit pucken. Efter matchen var jag ganska nöjd och tyckte att det hade gått ganska bra för mig, men mot Djurgården i omgången efter var jag petad. Jag minns hur otroligt besviken jag var då.

Varför lämnade du Västerås för Björklöven 1993? - Det var ett helt ömsesidig beslut mellan mig och Västerås. Västerås kunde inte lova mig mer speltid samtidigt som jag ville testa något nytt. Tanken var att jag skulle till Örebro först eftersom Lars-Gunnar Jansson (radiosportens expertkommentator) var tränare där och han ville ha dit mig. Då hade Björklöven gått upp i elitserien och anställde ”L-G” som tränare där efter Hans ”Virus” Lindberg. ”L-G” ringde mig några dagar innan jag skulle åka till Örebro för att skriva på och frågade om jag inte ville flyga med upp till Umeå i stället och spela i elitserien med Björklöven.
- Mina två år i Umeå var fantastiskt roliga och jag fick spela tillsammans med min barndomsidol, Patrik Sundström, som då återvänt från NHL. Bara det var väldigt stort för mig. Tyvärr hade vi inte ett tillräckligt bra lag då vi spelade i elitserien och vi åkte ur redan efter en säsong.

När kontaktade Leksand dig första gången? - Det var Stefan Lunner, som kände mig sedan tiden i Västerås och nu var assisterande tränare åt Wayne Fleming i Leksand, som ringde Olle Öst och bad honom kolla om jag var intresserad av spel i Leksand. Olle ringde mig så jag och farsan åkte upp från Västerås till Leksand och det kändes rätt direkt. Jag kände till Leksand väldigt väl eftersom Surahammargänget brukade vara på hockeyskola där.
- Det var faktiskt ett ganska svårt beslut att ta ändå eftersom Leksand redan hade väldigt bra centrar. Per-Erik Eklund var där, ”Masken” Carlsson likaså och även Andreas Karlsson. Jag tänkte att några av de här killarna började bli lite till åren och även om jag visste att det skulle bli väldigt tufft att platsa så ville jag försöka ta en plats. Det var ett beslut som jag aldrig har behövt ångra.

Hur upplevde du den stämning som var i det här stjärnspäckade Leksandslaget? - Visst var det lite pirrigt i början. Framförallt hade ju mer eller mindre varje spelare OS eller VM-meriter. Ytterst är det ganska enkla och vanliga killar än i vilket lag du spelar så det flöt på väldigt bra.

Testades av Fleming
Wayne Fleming hade varit i Leksand under tre säsonger då Mikael Karlberg kom till Leksand.
- Man kan lugnt säga att det var ett annorlunda ledarskap som Fleming stod för. Han var riktigt hård mot mig och han gapade och skrek på mig under varje träning. Det gick så långt att jag efter ett par månader i Leksand ringde jag hem till farsan och sa att det här nog inte var något för mig.
- Då träffade jag Jonas Bergqvist på kansliet här i Leksand. Han sa att jag inte skulle oroa mig. Fleming är på dig för att han tror på dig. Titta på vissa andra spelare, dom skäller han aldrig på eftersom han inte tror på dom. Jonas hade ju självklart rätt. Wayne testade mig och efter jul fick jag mycket mera speltid.

Första segern Mikael Karlberg vinner första match i Leksandströjan mot Färjestad med 5-3. I den sista matchen året innan hade Tomas Jonsson varit inblandad i ett slagsmål och blivit avstängd. Den här avstängningen hade helt enkel glömts bort av Leksand och Jonsson var med och spelade i premiären trots att han inte skulle få det. Färjestad protesterade och fick igenom sin protest och vann matchen i stället med 5-0.
- Jag spelade i fjärdekedjan den matchen. Det jag minns bäst var att Per-Erik Eklund hade varit fantastiskt bra och bland annat gjort tre mål. Nu blev han ju av med dom målen och då tyckte vi verkligen synd om honom.

Många talar om säsongen 1996/97 med Torgny Bendelin och Ulf Skoglund som coacher som det kanske bästa Leksandslaget under hela 1990-talet. Vad var styrkan i den här gruppen?
- Jag tror att den stora anledning till framgångarna var att Torgny var precis lagom för det här laget just då. Han var på alla hela tiden och det fanns ingen tid för någon att slappna av. Torgny hade även en förmåga att vara in och peta i alla små detaljer vilket kanske några av de äldre spelarna inte direkt gillade.
- En annan viktig orsak till att det gick bra ju att Johan Hedberg var mycket duktig i målet. Sedan hade vi alla sorts spelartyper som verkligen arbetade ihop som ett lag.

Finalmiss
Leksand körde över Malmö i kvartsfinalspelet det året. I semifinal väntade Färjestad. Efter 2-2 i matcher skulle semifinalserien avgöras på hemmaplan i Leksand. Johan Hedberg hade blivit skadad i den fjärde finalmatchen och in mellan stolparna klev Insjösonen Per-Ragnar Bergqvist och storspelade inledningsvis. Leksand gick till ledning med hela 3-0 i första perioden.
- Jo, den matchen minns jag väldigt väl. Färjestad får 3-1 ganska tidigt efter vårat 3-0 mål och då började det bli darrigt. Varje match mellan oss var jämn och till slut blev det Färjestad som hade den där lilla extra turen och avgjorde matchen i den femte perioden (Clas Eriksson). Vi hade verkligen ett så pass bra lag det året att vi borde kunnat gå hela vägen till final.


Allsvenskan
Inför säsongen 2000/01 lämnade tränarparet Sune Bergman och Tomas Jonsson över sina tränarroller i Leksand till Tommy Sandlin och Björn Åkerblom. Anders ”Masken” Carlsson och Olle Öst hoppades på att det nya tränarteamet skulle lyckas att med framgång slussa upp det unga gänget Leksingar till A-laget. I stället för den succé, som både media, supportrar och föreningen själva hade trott på innan säsongen, slutade säsongen med tränarbyten och degradering till allsvenskan.
- En anledning till att det gick snett det året var att vi helt enkelt tränade för hårt. Vi började redan i april med att träna tre gånger om dagen. Sedan hade vi tre veckors ledighet på sommaren för att sedan fortsätta med tre träningar varje dag. Vi gjorde en ruskigt bra försäsong och alla undrade när svackan skulle komma, och den kom med besked. Vi hade helt enkelt tränat för mycket för länge. Sedan tappade vi väldigt många bra spelare inför den säsongen vilket självklart påverkade lagets insats.
Christer Abris och Dan Söderström tog över tränarposten i slutet av januari, men Leksand slutar på en fjärdeplats i kvalserien efter Södertälje, Linköping och Björklöven efter ett krampaktigt spel redan från start i serien.
- Jag tror att det som drabbade oss var det samma som du såg Modo och Södertälje drabbas av efter det. Man tror att det ska fixa sig, men upptäcker att det inte är så stor skillnad mellan lagen i elitserien och allsvenskan. Vi tänkte nog att det skulle ordna sig, men det gjorde det inte.

Återtåget säsongen därpå måste ha varit en fantastisk upplevelse? - Det var väldigt tufft i maj efter att det stod klart att vi skulle få spela i allsvenskan i stället för elitserien. Sedan började det ramla in lite nya spelare. Greg Brown kom ju det året och även ”Loppan” Hellkvist blev klar strax innan seriestart. Men framförallt kom målvakten Sean Gauthier och han var ju grymt bra då det gällde som mest.
- Jarmo Tolvanen var ny tränare och han var jäkligt bra. Han brydde sig inte vad folk utifrån tyckte utan han körde på utefter hur han ville ha det. Vi var ett riktigt bra lag med både effektiva målskyttar och hårt jobbande spelare. Faktiskt så tycker jag att vi hade ett bättre lag då än i elitserien året innan.

Hur minns du Leksands båda bragdmatcher mot AIK i Kvalserien det året? - Det var grymt tryck i Globen! AIK var det bättre laget den första matchen, men vi gjorde två mål i powerplay samtidigt som Sean stod på huvudet och tog allt i den matchen. ”Jensa” Nielsen gjorde först ett konstmål från kanten i spel fem mot tre och sedan gjorde jag själv 2-0 framspelad av ”Jensa”. Hela den säsongen hade vi ett grymt bra powerplay vilket är viktigt om man ska vinna en kvalserie.
- Andra matchen, då det blev klart med elitseriespel, minns jag också väldigt väl. Tommy Sandlin och Björn Åkerblom var tränare i AIK då. Innan matchen höll dom kvar sina spelare i omklädningsrummet i tio minuter innan värmningen för att göra oss brydda. Så vi åkte runt där själva och värmde upp och tyckte att deras agerande bara var löjligt. Dessutom gjorde det oss ännu mer taggade. I själva matchen var det sedan aldrig något snack om saken. Vi skulle bara vinna och det gjorde vi till slut med 6-0.

Går det att klä ord på känslan när ni märkte att det var klart och publiken började sjunga att vi är tillbaka?
- (Karlberg tystnar lite) Nej, det går inte. Det blir som ett rus… man ser alla fansen, hela hallen sjunger och gungar… Det var en så mäktig och stor upplevelse.


Till Schweiz
Efter spel i elitserien en säsong ytterligare med Leksand slog sig Mikael Karlberg in på ett proffsäventyr som började med två säsonger i schweiziska Fribourg-Gottéron och en säsong i Zürich.
- Det var uppriktigt sagt skitkul, mina bästa år som hockeyspelare. Jag var på topp under det första året där nere och då höll jag även på att som första svensk vinna schweiziska skytteligan. Det var en offensivare hockey där nere. Full fart framåt och ett jäkla röj, skrattar Karlberg.
- Framförallt hade jag två ryska coacher i Vyacheslav Bykov och Evgeny Popikhin som var jättebra och verkligen ville att vi skulle spela hockey. Vi fick inte bara kasta i väg eller dumpa pucken. Gjorde vi det på en träning kunde Bykov blåsa av och tala om att vi skulle spela upp pucken i stället, vara konstruktiva.
Även backen Thomas Rhodin spelade i Fribourg-Gottéron samtidigt som Mikael Karlberg.
- Vi tränade på förmiddagarna nere i Schweiz så det blev mycket fritid tillsammans där nere. Våra familjer bodde nära varandra och umgicks väldigt mycket. Det kunde bli utflykter tillsammans uppe i bergen och även en hel del skidåkning.

Var det givet att avsluta karriären med spel i Leksand?
- Ja. Visserligen ringde min agent och sa att HV 71 ville att jag skulle komma dit och spela efter Schweiz, men jag ville inte det utan jag ville återvända till Leksand för att se hur det skulle bli där i första hand.
Det blev ytterligare tre säsonger med Leksand i Hockeyallsvenskan innan ”rören” åkte upp på hyllan hemma på Åkerö i Leksand.
- Många trodde på oss första året efter att jag kommit hem, men vi hade egentligen inte så bra lag då som alla ville göra gällande och framförallt så hade vi inte några målvakter som verkligen kunde spika igen när det krävdes som mest. Det måste du ha om du ska ta dig upp i elitserien.
- Sedan tycker jag heller inte alla ledare kunde stå emot när det blåste som mest under mina sista år som spelare.

Tre Kronor? - Jag debuterade i Umeå faktiskt mot Schweiz säsongen 2002/03 och spelade i en lina med bland andra Jonas Rönnqvist. Det var en riktigt häftig upplevelse att få dra på sig landslagströjan.

Du gör även sju A-landskamper säsongen 2003/04. - Anledningen till att jag kom med i landslaget det året var att förbundskaptenen Hardy Nilsson var nere i Schweiz för att titta på Thomas Rhodin. Just den matchen gjorde jag två mål och två assist. Även om Hardy inte hade tänkt titta på mig på sin resa så fick jag chansen i alla fall.
- Ett roligt landslagsminne är från Sweden Hockey Games den säsongen är då Hardy satte ihop en fjärdekedja med mig, ”Linkan” (Fredrik Bremberg) och Andreas Salomonsson. Det var ju ingen typisk fjärde kedja direkt eftersom ingen av oss var kända som några tacklare. Nu gick det ju ganska bra ändå eftersom alla tre hade ett relativt bra spelsinne, avslutar Mikael Karlberg.