Old School Hockey: Åke Lassas

Åke var inte ensam i familjen om att vara framgångsrik inom hockeyn. Två av hans bröder, Nils och Björn (Lollo) kom även dom att nå relativt stora framgångar. Exempelvis spelade ”Lollo” vid nio tillfällen med Tre Kronor. Bröderna Lassas pappa Lassas Anders Eriksson var för övrigt med att starta upp Leksands IF redan 1919.
- Jo, så var det skrattar Åke och fortsätter; Jag antar att far vår betydde en hel del för föreningen, men nu var det så länge sedan. Herregud, det är 90 år sedan nästa år, berättade Lassas då jag hade den äran att få en pratstund med honom i mars 2008. I april 2009 kom beskedet att Åke Lassas hade gått ur tiden.  

Åke Lassas kom att vara Leksands IF trogen under hela sin storhetstid i ishockey vilket kom att innefatta 23 A-lagssäsonger.
- Det blev bara ett kortare gästspel med Karlstad/Göta då jag gjorde lumpen i Kristinehamn berättar Åke vidare. Sen hjälpte jag väl till i Orsa IK under någon säsong efter Leksandstiden, men det var i division tre.
- Jag satt och pendlade med bilen fram och tillbaka mellan Leksand till Orsa tre till fyra gånger i veckan och det blev jobbigt, så jag jobbade vidare inom Leksands IF efter den utflykten. Jag hade också mitt glasmästeri där som skulle skötas, då gick det inte att pendla.

Hur kom det sig att det blev hockey för dig?
- Vi hade ingen is hemma vid Kärringberget där jag bodde utan vi åkte skridskor på en liten vik i Dalälven som kallades Havadet, men heter Avandet. Det var väl där allt började kan man säga. Det blev hockey på vintrarna och sedan sparkade vi boll på somrarna. Annars var bandyn den starka sporten vintertid i Leksand innan hockeyn kom.

Du var inte alldeles bortkommen som fotbollsspelare heller?
- Jag var nära att skriva på för AIK som fotbollsspelare, men bror min, Ivar, som bodde i Solna då avrådde mig å de bestämda för att skriva på för ”svartfötterna” som han kallade AIK, skrattar Lassas.
- AIK är en fin klubb det med, men jag har alltid haft mitt hjärta i Leksand. Det började med att jag och Bror Mellberg (senare proffs i Genua) hade varit på läger för morgondagens män ute på Bosön. Båda två fick anbud från AIK och jag var upp på derras kansli för att träffa ”Putte” Kock och George Raynor, men som min bror inte gillade AIK så tackade jag faktiskt nej.

När du drog på dig Leksands A-lagströja 1940, vem var du backpar med då?
- Jag var faktiskt inte back i början utan var forward, men vilka jag spelade med i samma kedja minns jag inte. De som var med i laget på den tiden var Ingemar ”Strömmingen” Söderberg i målet. Lok Karl Johansson och Bertil ”Krabbo” Bröms var backar sen var det jag, Anders Brisell, ”Stickan” Lyck, ”Kalle” Juvas och Einar Jonsson som var forwards. Ni vet på den här tiden var vi så vältränade, så vi bytte inte så ofta.

När blev du back?
- Det var redan efter något år och i början spelade jag i lag med ”Nisse” Holfve och senare med Vilgot Larsson. Två mycket fina killar.

Hur har hockeyn utvecklats från den tiden du debuterade i Leksands IF till idag?
- Oj oj oj… Det är två helt olika sporter måste jag säga. När jag började med ishockey spikade pappa fast medar på mina kängor när vi skulle åka. Så är det väl inte idag kan jag tro.
- Sen började Konsum här i Leksand sälja några skridskoskenor fastsatta på någon form av gummisko som blev likt disktrasor kring fötterna när de blev blöta. Ishockeyn var annorlunda på många sätt då. Till exempel så fick inte forwards tackla i anfallszonen vilket fick spelet att vara mycket annorlunda.
- Ett par höstar körde vi till en tjärn som låg mellan Orsa och Älvdalen där det frös till is tidigt. Där skottade vi av den ena halvan och det kunde hända att Mora var där samtidigt så dom skottade av den andra halva. Sedan riggade vi upp en stor fotogenlampa som gav oss lite ljus så vi kunde träna några timmar.

Efter ideliga avslag hos kommunalnämnden i Leksand om pengar till en konstfrusen bana på isstadion bestämde sig Åke Lassas och övriga inom Leksands IF att börja en egen insamling. Mer eller mindre hela bygden ställde upp för klubben. Svenska Ishockeyförbundets ordförande, Helge Berglund, reste upp till Leksand för att inviga den nya konstfrusna banan.
- Jag glömmer aldrig stunden då Helge Berglund invigde banan. Den 17 november 1956 är ett datum som jag håller nära mitt hjärta.

När blev egentligen hockeyn stor i Leksand?
- Jag måste nog säga att det var när vi gick upp i högsta serien första gången 1948. Vi hade kvalspelat mot Karlbergs hockeypojkar i sista matchen och vunnit med 4-0 nere på Kristinebergs IP i Stockholm. Ingemar Söderberg hade varit helt fantastisk i målet och de kom att bli hans sista ishockeymatch då han kom att emigrera till USA på våren och bosätta sig där för gott.
- Vi började väl matchen ganska dåligt, men efter att (Stig) Påvels gjort 1-0 så spelade vi mer avslappnat.
- Då vi kom hem med tåget till Leksand var det säkert 4-500 personer där och mötte upp oss. De hade tidigare stått uppe på Siljansvallen och lyssnat på ett referat från vår match via någon radioutsändning. Efter det här så förknippar alla man träffar Leksand med ishockey.

Vad är din största framgång som ishockeyspelare?
- Det måste nog ändå vara då vi vann division två med Leksand 1948, men jag höll på ända fram till 1963 så det finns så många andra fina framgångar med både med Leksand och Tre Kronor. Jag glömmer inte när Svenska Ishockeyförbundets ordförande Helge Berglund invigde vår första konstfrusna isbana i Leksand eller då första hallen stod klar 1965 efter att så många i föreningen och på orten jobbat så hårt för att förverkliga våra mål. De båda stunderna är verkligen fina ishockeyminnen för mig.
- En annan stor framgång måste väl ha varit till VM 1949 då jag och Hans ”Stöveln” Öberg från Gävle var lite banbrytare då vi togs ut i VM-truppen. De hade bara varit spelare med från klubbar kring Stockholm och Södertälje tidigare så det var extra kul för oss båda.

Åke Lassas kom att spela 94 A-landskamper.
- Min första VM-turnering var 1949 i Stockholm. Sedan var jag med i London 1950, 1951 i Prag, OS i Oslo 1952, VM 1954 i Stockholm, 1955 i Krefeld och 1956 i Cortina OS sen var det slut. Året därpå så vann Tre Kronor guld och då tyckte förbundsgubbarna att jag var för gammal för att vara med. Jag spelade oftast i par med Åke ”Plutten” Andersson från Hammarby IF eller Sven Thunman från Södertälje SK. Thunman blev för övrigt senare allsvensk hockeydomare.

För gammal?
- Jag var 33 år då, men ärligt talat så kom jag inte riktigt överens med ledarna i Tre Kronor. Herman Carlsson och Folke ”Masen” Jansson var ledare i AIK och jag hade tidigare tackat nej till spel i AIK i både fotboll och hockey. Det gjorde väl mig inte så populär hos de båda.

Sven Tumba har tidigare berättat för Old School Hockey om Åke Lassas inträde i Tre Kronor
- Då Lasse Pettersson, Hans ”Stövlen” Öberg och Åke kom med i landslaget hade vi inga som helst problem med att dom inte kom från Stockholm. Tvärtom så var det ”lattjo” med några nya ”plyten” i laget. Åke var en riktig klippa och fast han inte var speciellt storväxt var han lika stark som Lasse Björn.

VM 1949 kom inte bara att bli Åke Lassas första landslagsturnering. Den kom även att kallas för ”Slaget om Stadion” efter att grindarna gett vika då publiken ville komma in på arenan för att se Sverige mot Kanada. Kanadensarna hade dagen innan matchen mot Sverige svarat för en ganska ful match mot Tjeckoslovakien och folk vallfärdade nu till Stadionborgen för att se dessa råskinn.
- Matchen slutade oavgjort (2-2) och jag satt på läktaren. Polisen hade uppmanat i högtalarna att folk skulle besinna sig vid entréerna och på läktarna så det inte skulle bli några ytterligare olyckor.
- När väl matchen började kom den att bli den snällaste i hela turneringen och jag kan inte dra mig till minne att det skulle varit speciellt många utvisningar.

Facit från ”Slaget om Stadion” blev att arton personer fick föras till sjukhus.

Åke Lassas var även med vid VM-turneringen 1951 som spelades i Paris och som innebar silver för svenskarna. Lassas var femte back bakom storstjärnorna Åke ”Plutten” Andersson, Rune Johansson, Sven Thunman och Börje Löfgren. Han deltog dock i samtliga matcher även om han vid några av matcherna inte fick någon speltid. Vid en av matcherna inträffade något som gjorde den alltid så lugne masen både upprymd och glad.
- Hej Åke ropade någon på svenska från läktaren. Det var inte mycket folk på plats så jag såg på en gång att det var Rune Lindström (Som bland annat skrev Himlaspelet) hemifrån Leksand som hade tagit sig in på arenan. Jösses, vad glad jag blev att se honom på plats där.

Du var omtalad del för din skridskoskicklighet och dels för dina hårda tacklingar. Hur tränade du upp just de egenskaperna?
- De säger att jag åkte skridskor både framlänges och baklänges lika snabbt. Jag vet inte om det stämmer, men vi tränade skridskoåkning jämt. Jag vet att Vilgot Larsson till exempel åkte varje dag fram och tillbaka på Siljan mellan Leksand och Rättvik.
- Just intresset för tacklingar, som inte var alldeles vanligt då, kom nog efter att vi mötte kanadensiska flygare som var stationerade i Falun och även efter de matcher vi spelade mot brittiska lag som även de var kanadensare. Jag var fascinerad över deras kunskap i tacklingskonsten och tog väl efter en del.

Du vann Guldpucken redan 1956. Vad betydde det priset för dig?
- Det var ingen stor grej då och jag minns faktiskt inte på vilka grunder jag fick den men jag fick ta emot utmärkelsen hemma i Leksand av Börje Lantz på Aftonbladet. Idag är jag oerhört glad och stolt över utmärkelsen.

Om du skulle plocka ut ett All Star team då Åke, hur skulle det se ut?
- Då får det bli ett Leksands All Star team med Christer Abris i mål och hans bror Thommy tillsammans med Vilgot (Larsson) som backar. Vad tror du om en kedja med Nisse Nilsson, ”Sigge” Bröms och ”Stickan” Påvels till det?

När jag gjorde den här intervjun med Åke hade hälsan redan börjat svika och då jag frågade om hur han följde sitt Leksand blev svaret:
- Jag försöker gå på så många matcher som möjligt i nya hallen. Men hälsan stoppar mig lite fast nog följer jag killarnas framfart i både tidningar och tv.

Åke Lassas har sin matchtröja med nummer 2 hissad i Tegera Arena som ett tack till klubbens kanske viktigaste person genom alla tider. Tröjhissningen skedde samtidigt som en annan mycket stor leksing, Jonas Bergqvist, fick sin tröja nummer 18 hissad.
- Både jag och Jonas trodde att vi skulle vara med och göra ett symboliskt nedsläpp, men så var det inte. Det är ett erkännande som jag inte kan uppskatta nog mycket.

(Några av citaten är hämtade ur Lars Ingels och Pelle Marklunds hyllningsböcker till Leksands IF.)