Old School Hockey: Des Moroney

26 november 2010 10:30

Des Moroney kom till Sverige efter några säsonger i så kallade farmarligor i Kanada och ett gästspel hos Paisley Pirates i Storbritannien. Hans korrekta namn är Desmond Moroney, född 15 februari 1935 i Sudbury, Ontario, Kanada.


I Fagersta och Leksand spelade han vänsterforward, men senare under sin aktiva tid i Sverige spelade han mest back.
- ”You know”, jag är uppväxt Sudbury men pappa var från Irland, det är kanske därifrån jag fick mitt temperament i rinken, skrattar Moroney när leksandsif.se får en intervju med honom till Old School Hockey.
- Pappa hade faktiskt köpt biljett på Titanic 1912, men bokade om den strax före avresan. ”Well”… pappa jobbade först som brandman i Sudbury och senare som kriminalkommissarie och var mycket omtyckt av folket Sudbury, men avskydd av maffian som fanns där. Mamma var hemmafru och gillade aldrig att jag ville spela hockey. Hon tyckte att jag skulle gå på universitetet för att skaffa mig en bra utbildning i stället.
- Jag började min hockeybana i Sudbury, fast det var en hel del basket också när jag växte upp. En av mina kamrater från mina barndomsår hemma i Sudbury var Al Arbour som senare coachade New York Islanders till fyra ”big” Stanley Cup titlar.
- Vi var tio syskon när jag växte upp, men det var bara min bror Terry som också spelade hockey vid Michigan State college. Han slutade spela efter att han var klar med sina universitets studier.

Hur kom du att hamna i Fagersta AIK 1963?
- Det var bara sex lag i NHL då, Detroit Red Wings, Toronto Maple Leafs, Chicago Blackhawks, New York Rangers, Boston Bruins och Montreal Canadians, så konkurrensen var hård om platserna var ”very hard, you know”.
- Jag spelade bland annat i Skottland hos Paisley Pirates under några säsonger. Jag försökte även med att flytta till Kanada och spela för Portland och Minneapolis, men jag tyckte att hockeyn var roligare i Europa. Jag fick jag en bok med adresser till klubbar i Sverige av min gode vän Les Anning (Spelade bland annat för IK Viking i Hagfors) som tyckte att jag skulle spela i Sverige. Jag skrev till flera klubbar och undrade om jag fick spela hos dem. Fagersta svarade först. Jag visste ingenting om Fagersta, men jag tackade ja direkt. Jag hade ett anbud från Schweiz också, men det var till Sverige jag ville.
- Strax efter att jag tackat ja till Fagersta hörde även ”Mankfoors” (Munkfors) av sig och bad mig komma dit och spela. Efter det ringde en ledare från Södertälje som ville att jag skulle komma dit och visa upp mig innan jag bestämde mig för vart jag skulle spela. Men jag hade lovat Fagersta och det löftet ville jag hålla.

Portland Buckaroos coach uttalande följande om Des Moroney efter att han utmanats till fight av New Westministers fighter Gary ”Duke” Edmundson och dessutom slagit honom till backen – Min nya rookie fruktar ingen annan spelare eller fighter och jag tror att han kommer att bli vår stora överraskning denna säsong.

Första säsongen i Fagersta blev en stor succé för Des Moroney. Han var nyckeln till att laget vann division 2 västra A före Surahammar. Moroney själv svarade för 23 mål men var även en flitig gäst i utvisningsbåset. Något som Svenska Ishockeyförbundet hade uppmärksammat och skickat en matchkontrollant till Fagerstas möte med Iron i Uppsala. Matchen vanns av Fagersta med 11-0 och Moroney svarade för tre av målen och var inte ens nära en utvisning.

Kvalet till allsvenskan (dagens SHL) var inte lika lyckat. Fagersta kom sist i sin kvalgrupp. På hemmaplan mot Öster i kvalseriens tredje omgång slår han dessutom upp en klubba mellan benen på en Österspelare vilket förbundet gav honom två månaders avstängning för. Det innebar att Moroney kom att missa slutet av kvalet men även inledningen av säsongen med Leksand året därpå.
- Vi hade ett bra lag i Fagersta med Sven Crabo och Bernt Karlsson (spelade senare med Moroney i Tingsryd), men jag blev avstängd i kvalet för något löjligt som jag inte riktigt minns idag vad det var. Att jag skulle vara en ful spelare stämmer inte. Det var bara show. Alla förväntade sig det av en kanadensare och jag har aldrig skadat någon avsiktligt.
- Rune Mases och några från Leksand hade läst om mig i tidningen. De hade gått bra för mig i Fagersta, men jag visste ingenting om Leksand när Rune kom ner och hälsade på mig i Fagersta. Han sa att Nisse Nilsson spelade där och givetvis visste jag vem han var. Rune frågade om jag ville komma till Leksand och vara både spelare och tränare. Jag tog hand om träningen på isen medan Rune fick ta hand om försäsongsträningen.

Efter en usel inledning på allsvenskan för Leksand där man i första omgången bara spelade 3-3 mot Clemensnäs och i dom två följande omgångarna föll mot AIK respektive Wifsta/Östrand (idag: Timrå) samt massiv kritik mot just Moroney så stabiliserades spelet och folk började tala om att Leksand kanske kunde vinna sitt första guld.
- Jag fick inte spela några träningsmatcher innan säsongen eftersom jag fortfarande var avstängd efter utvisningen mot Öster. Jag fick inte ens coacha laget i båset utan stod på läktaren de första matcherna.
- När vi förlorade mot Clemensnäs och AIK i inledningen var det många av fansen som ville ha bort mig från klubben. Då sa jag till Rune att vi måste satsa på killarna som vunnit Junior-SM i stället för de äldre som var lite trötta. Herregud, Leksand hade de bästa unga spelarna i Sverige vid den här tiden. Gunnar Andersson, Roland Bond och Lars-Erik Sjöberg var fantastiska backar. Framåt var ”Mapa” Sjögren fantastisk liksom ”Totte” Bengtsson. Alla var unga och ville mycket. Rune Mases lät ”Totte” och ”Mapa” spela ihop med mig i samma kedja.
- I början hade jag lite problem med språket också, men den där smarta killen, Lars-Erik Sjöberg, hjälpte mig med översättningen.

Det såg mycket bra ut för Leksand i slutspelet där man i turordning vann över Södertälje, Strömsbro, Frölunda och Djurgården innan den moraliska finalen skulle spelas mot Brynäs. Inför 12 479 åskådare fick Des och hans Leksand på ”tafsen” med 2-4. Trots den tunga förlusten kunde Leksand ändå spela till sig silvermedaljerna efter avslutningen med 5-5 mot MoDo och vinst över Skellefteå på bortais med 10-3.

Efter säsongen gick ryktet att Des Moroney skulle få lämna Leksand efter en incident under den avslutande matchen mot Skellefteå med Olle ”Mapa” Sjögren i egna laget där de skall ha pucklat på varandra ordentligt.
- Det där stämmer inte. Jag slog ”Mapa” med klubban över benskydden för att peppa honom då han slagit några dåliga passningar och inte verkade vara koncentrerad. Det kom ner någon vakt från läktaren och ville sära på oss för att vi skrek på varandra. Jag tror att vi brottades lite med varandra där i båset också, skrattar Moroney.
- ”Mapa” var en ”great player”. Här i Sverige förstorar man upp små saker som händer varje match hemma i Kanada.
- Efter den matchen tog vi en Whiskey tillsammans på ett hotell uppe i Skellefteå innan tåget skulle gå hem till Leksand. Vi förstod aldrig att det skulle bli en så stor sak i tidningarna, det kändes löjligt måste jag säga.

Des Moroney berättar är från en match i trettonde omgången mot AIK på Johanneshov. Moroney och AIK:s back Ingemar Johansson (idag: Serna) kom i ett rejält slagsmål med varandra. När domarna särat de båda flinar Johansson mot Moroney på väg till utvisningsbåset. Till saken hör att 1964 delade lagen utvisningsbås. Väl i båset drar Moroney till Johansson så han åker i backen ner bakom stolarna. När AIK- backen tittar upp ler Moroney och klappar på stolen bredvid sig och säger ”okej, now we are even. Welcome to sit.”

1964 inleddes en gigantisk värvningskampanj i Ängelholm för Rögle BK:s räkning. Mannen bakom värvningarna var Gösta Carlsson (avled 2003 vid en ålder av 85 år) mer känd som Pollenkungen och 1963 lät han bygga Ängelholms första ishall. Med framgångarna för klubben, bland annat serieseger i dåvarande division 3 med 18 vinster på 18 matcher och 224-32 i målskillnad, i ryggen ville Carlsson bygga upp ett storlag. Han knöt bland andra till sig som spelande tränare Des Moroney från Leksand.
- Leksand har alltid varit schyssta mot mig och är den klubb som haft dom bästa spelarna som jag tränat. Det jag först och främst lärde Leksand var hur man spelar i boxplay. Ställ upp och behåll din position. Stöt bara när motståndaren inte ha kontroll på pucken. Förut hade man bara jagat efter pucken i egna zonen. Motståndarna undrade vad vi höll på med som bara stod där och avvaktade. Jag tror att Leksand hade en väldig fördel av det den säsongen. Åren efter spelade alla lag så.
- Det var ett fint år i Leksand och jag bodde på Lindbergs pensionat i rummet bredvid Nisse Nilsson. ”We have a great time together” och Siri, som hade pensionatet, var alltid snäll mot oss. Vilken god mat hon gjorde förresten!

Nisse Nilsson berättar för Old School Hockey:
*- Vi bodde på Lindbergs pensionat och Des älskade ju blodiga biffar. En dag så serverade Siri stekt strömming. Des tog ett par stora bitar men efter att han smakat på en så sa han på sin karakteristiska amerikanska och med små fiskben utstickande ur munnen – Hey, Siri! Den här biffen är dålig!*

-Ha ha! Jag minns det där, skrattar Moroney och fortsätter;
- Stekt strömming var ju en svensk specialitet som mamma inte gjort åt mig hemma i Kanada.
- ”You Know”, Rögle satsade hårt värvade många bra svenska spelare (bland andra Barry Murman från Bjursås, Bernt Karlsson från Fagersta, Lennart Skördåker från Malung och Kjell Nilsson från Bofors som senare blev ordförande i svenska ishockeyförbundet.) och jag ville flytta söderut eftersom vintrarna i Fagersta och Leksand var ganska kalla. Mina vänner sa att det var varmare nere i Skåne och det var en kul utmaning att få försöka ta upp Rögle från division 3 till allsvenskan.
- Andra året värvade jag Ulf Sterner till Rögle liksom en ”great” back som heter Kenneth Ekman (Morfar till Oliver Ekman-Larsson). Jag och Kenneth har fortfarande mycket bra kontakt och jag tog senare med mig honom till Tingsryd. Han var minst lika lovande som Börje Salming.

Enligt myten var Sterner en spelare som Moroney inte drog jämt med och det påstås att det till och med var en av orsakerna till att Des lämnade Rögle.
- Ulf och jag är vänner. Han är en av de absolut största ishockeyspelarna någonsin. Hade han bara stannat i NHL hade han blivit en ”big star”. Visst drog Ulf och jag inte jämt alltid när vi spelade i Rögle och de blev bråkigt i omklädningsrummet ibland, men han liksom jag är speciella personligheter och som alltid tävla och vinna. Jag har ändå alltid gillat Ulf och det var inte han som var anledningen till att jag slutade i Rögle. Det var ju faktiskt jag som värvade Ulf till Rögle. Han hade kommit hem från NHL (New York Rangers) då och ville spela för Frölunda eftersom han bodde i Göteborg. Men Frölunda hörde aldrig av sig till honom så då åkte jag hem till Ulf och ringde på dörren och frågade om han ville komma till oss i Rögle.
- ”Pollenkungen” hade bara råd att ha kvar en av oss båda och eftersom mitt kontrakt gick ut blev det jag som fick sluta.

Efter säsongen skrev Des Moroney för division 3 klubben Lund innan Västerås hörde av sig till honom.
- Västerås hade ett bra lag med ”Garvis” (Uno Öhrlund) och flera andra. Det verkade vara ett bra lag att spela för. Jag blev bara där i ett år innan jag flyttade till Tingsryd.

Du kom att stanna fyra år i Tingsryd. Ni hade väl ett ganska bra lag även där?
- ”O yes”! Min förra fru var från dom trakterna så därför flyttade jag till Tingsryd. Där stannade jag i fyra år och det var ett väldigt bra lag med Kenneth Ekman, Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson och så vidare, men det var inte samma sak som i Leksand. Där vara alla spelare riktigt bra. I Tingsryd var några riktigt bra men sedan var det flera som inte var speciellt bra på ishockey. Du kan inte göra guld av sand ”you know”, ha ha…
- Jag trivdes bra i Tingsryd, men jag hade examen som gymnastiklärare i Kanada men inte i Sverige. Jag sökte GIH i Örebro. Först kom jag inte in eftersom jag inte hade rätt behörighet, men jag ringde till Örebro IK och frågade om dom ville ha mig som tränare. Det ville dom och efter någon dag ringde rektorn från GIH och sa att jag var välkommen att börja skolan där.

Örebro hade stora framgångar med Des Moroney som tränare och redan första säsongen gick laget upp i allsvenskan.
- Jag var med och tog upp laget i allsvenskan första året och sen var jag spelande tränare i laget när vi spelade i allsvenskan. Jag stannade bara i Örebro under en säsong innan jag flyttade ner till Karlskrona och blev spelande tränare. Mitt sista år i Karlskrona kom Håkan Loob till klubben. En av hans bröder spelade redan där och jag måste säga att Håkan var en enormt stor talang.

Des var även coach för B-landslaget i Sverige under en säsong och assisterade förbundskapten åt Arne Strömberg på VM i Schweiz 1971. Ni vet då svenska spelarna blev kallade ”betalda drängar”.
- Efter att vi förlorat mot Västtyskland blev det kaos där nere. Stämningen blev jättedålig och Arne skulle sluta. Förbundet frågade om jag vill ta hand om Tre Kronor men jag valde att följa Arne. Jag tyckte verkligen synd om Arne och förbundet (Helge Berglund) gjorde väldigt fel när man kritiserade honom i tidningarna i stället för att prata med honom och mig direkt.

Hur mycket följer du hockeyn idag?
- Ingenting! Hockey var kul när jag spelade själv men nu är jag inte så intresserad längre. Du, Ronnie, och Leksand ringer mig ibland och vill prata lite hockey vilket jag tycker är trevligt. Leksand är och förblir klubben som betyder extra mycket för mig. Tingsryd är också en klubb som jag gillar väldigt mycket. Åren i Rögle var bra dom med men det var lite för tjafsigt på slutet, ”you know”.
- Jag är pensionerad från mitt jobb som gymnastiklärare sedan tio år tillbaka och bor med min fru och vår hund i Skivarp här nere i Skåne. Jag höll på en del med karate efter att jag slutade med hockey men nu är jag för gammal för det så jag håller mig mest till att gå ut med vår ”dog”, avslutar Des Moroney.

Inte att förglömma, Des Moroney har fått en egen låt. Det är Vansbrobandet, Svenne Rubins, som skrivit ”Är det Nån som som har Des Moroney i Dubblett.”