”Öst-Olle”, det är väl under det namnet han är mest känd, Sven-Olof Öst från Noret i Leksand. Sextioåttaåriga Öst är en så äkta genuin leksandsprodukt som man nu kan vara. Han spelade i Leksands IF mellan åren 1960 och 1967. Men han har även varit både tränare och sportchef i klubben. I söndags blev han dessutom invald i föreningens styrelse. Idag får ni möta Öst i Old School Leksand.

Vi börjar dagens Old School Leksand under 1950-talet på Norsgatan i Leksand.
- Det är ju på Norsgatan som jag är uppväxt skrattar Öst och fortsätter; Vi hade en ishockeybana som vi själva hade byggt med is-sarger som låg där Ljud & Bild ligger idag, mitt emot fiket där Rune Gudmundsson och Vilgot Larsson jobbade. Hockeybanan var det väl jag, ”Mapa” Sjögren och Rune Joon som spolade upp tillsammans varje vinter. Efter skolan så var det alltid direkt hem för lite mellanmål och sedan var vi nere på planen och spelade tills det blev mörkt.

Din första organiserade match som knatte i Leksand?
- På den här tiden hade varje by ett eget lag. På hösten fick man gå upp till Siljansvallen och säga till Oskar Elofs och Elof Alexandersson, som hade hand om byalagshockeyn i Leksand då, att man vill vara med i ett lag. Sedan delade dom upp så att det blev tre fyra jämna lag från Noret. - Men som sagt var så hade alla byarna egna lag. Lars-Erik Sjöberg kom nercyklande med sitt lag från Tällberg, Ullvi och Romma hade egna lag dom med. Det var hela tiden under Leksands IF regi och så här höll det på fram till att man kom med i LIF:s juniorlag.

Hur viktig blev tidigare Leksands- forwarden Einar Jonsson för din utveckling som spelare?
- Einar var min tränare under junioråren och vi tränade väldigt mycket skridskoåkning. Det var något som präglade ishockeyn i just Leksand under många år. Efter Einar så tog Vilgot Larsson över som juniortränare och även han förespråkade och utbildade leksandskillarna i skridskoåkning.

A-lagsdebuten?
- Det måste varit 1959 i en träningsmatch. Då var jag fortfarande back och fick spela tillsammans med Åke Lassas. Jag var bara sjutton år då och efter den matchen så drog jag på mig ett halsfluss som kom och gick under flera vändor. Så det blev ingen seriematch den säsongen.
- Det var först säsongen därpå som jag fick chansen i serien. Vi var många unga spelare med det året. ”Totte” Bengtsson, ”Nubben” Andersson, ”Mapa” Sjögren och Lennart Lange var några av dom. Så det kändes väl inte så märkvärdigt att vara med där.

- Men jag minns mycket väl min första seriematch som forward. Leksand skulle spela mot Strömsbro och Björn ”Lollo” Lassas som brukade spela tillsammans med Ingmar och Göran Lysén hade blivit sjuk. Då fick jag rycka in som defensiv vänsterforward. Ingmar kom fram till mig innan matchen och sa – Ser du blåa linjen där ”Olle”? Den behöver du aldrig passera. För jag och brorsan är där frmme och gör målen ha ha… Vi vann matchen med 10-1 och vår kedja spelade 3-0 i matchen. Efter det så vann vår kedja sju matcher i rad och därefter så var jag fast som defensiv vänsterforward.

Inför säsongen 1962/63 så anländer en av amatörvärldens genom tiderna bästa forward, ”Nisse” Nilsson, till Leksand.
- I början så ville alla i laget spela med ”Nisse”. Men efter ett tag så var det inte lika roligt och aktuellt med det längre. Dom som spelade med ”Nisse” fick oftast agera städgubbe och samla upp dom puckar som inte han lyckades göra något bra med. Det krävdes att man tog sin roll om man skulle trivas med att spela i samma kedja som ”Nisse”. Jag hade ju min roll som defensiv på vänsterkanten och trivdes bra med det. Jag var lite släpande bakom honom och fick väl en hel del gratispoäng eftersom man kunde vara där och slå in en del returer. Vi båda fungerade väldigt bra tillsammans och umgicks även en hel del vid sidan av hockeyn.

I Leksand hade Öst Rune Mases, Vladimir Zabrodsky och Desmond ”Des” Moroney som coacher. Men ”Olle”, vilken tränarstil passade din personlighet bäst?
- Det var ju verkligen tre olika personligheter och alla var bra på sitt sätt. Rune är ju en legend i Leksand och har genom åren gjort ett fantastiskt jobb i Leksand. En väldigt kunnig och lugn tränare. Zabrodskys träningar var givetvis mer av den tjeckiska skolan. Många hade väl lite svårt att förstå hur han menade till en början. Men det fungerade bättre allt eftersom och jag hade två väldigt fina år med Zabrodsky och kom bland annat med i b-landslaget då.

”Des” Moroney?
- En härlig färgklick som oftast spelade ihop med ”Totte” Bengtsson och ”Mapa” Sjögren. Jag minns så väl den sista matchen 1964 uppe på Norvallas uterink i Skellefteå. Vi spelade mot Skellefteå AIK i en helt obetydlig match och vann med 10-2. ”Des” var inte det minsta intresserad av matchen eftersom den just inte gällde något. I slutet av matchen sa ”Mapa” till honom att börja ta i lite han med. ”Mapa” han knappt prata till punkt innan ”Des” nitade till honom ha ha… Efter matchen var dom dock goda vänner igen men det visar på vilket temperament kanadensaren hade.

Du gjorde fem b-landskamper och debuterade 1965 i Crimmitschau mot Västtyskland. Vinst med 4-3 och du spelade i en kedja med Folke ”Totte” Bengtsson och Stig-Göran ”Stisse” Johansson. Men var det aldrig aktuellt med spel i Tre Kronor?
- Det vet jag faktiskt inte utan det är väl en fråga som du ska ställa till UK-basarna på svenska ishockeyförbundet. Men Vladimir Zabrodsky fick förfrågan om jag kunde ställa upp i landslaget 1965. Men han tackade faktiskt nej åt mig utom min vetskap för att han trodde att jag ändå inte skulle få ledigt.

Du var redan 1965 på väg att flytta till Karlstad och spela för den klubb du två år senare kom att spela för, Färjestads BK. Vad höll dig kvar i Leksand vid det tillfället?
- Jag låg i lumpen i Falun då och jag skulle söka in på lärarhögskolan. Då kunde man bara söka till en skola och jag valde Karlstad. Jag fick ledigt en hel vecka från det militära men till rektorn i Karlstad, Rolf Ängby, frågade jag om man kunde forcera mina prov som jag inte hade ledigt från lumpen så länge. Egentligen hade jag inte tanke på att jag skulle komma in på skolan utan åkte mest dit på skoj medan dom andra som skulle tenta av var jättenervösa. Men jag kom in på skolan i Karlstad och jag lovade Färjestadsbasen Kjell Glennert att jag skulle spela för Färjestad.

- Under sommaren var jag hem och spelade en division 3 match i fotboll för Leksand. Efter matchen bad Stig Påvels att jag skulle följa med honom hem för lite fika. Jag sa nej men ”Stickan” stod på sig och sa att det skulle gå  fort. Väl hemma hos ”Stickan” så satt hela Leksands styrelse där och berättade att man ordnat en plats för mig i Falun på skolan för en kille där ville hellre gå i Karlstad. Det kostade säkert Leksand en hel del att få till det bytet och bara för att komma ifrån mötet så snabbt som möjligt så skrev jag på kontraktet med Leksand. Något som jag ångrade direkt då jag kom utanför dörren hemma hos Stig.

Det blev många bilresor tillsammans med Mats Åhlberg under dom två närmsta åren därpå har jag förstått.
- Mats och jag gick båda i skola i Falun så han åkte ofta med mig i min lilla Wolksvagen ”bubbla”. Det var ju inte E4:an direkt utan vi åkte den där krokiga bakvägen över Rexbo. Men det var trevliga resor och bra stunder för oss att ventilera och prata hockey. Vi har allt sedan dom åren varit mycket goda vänner.

Vilken kedja i Leksand har du fungerat bäst i?
- Under ett par säsonger så spelade jag med ”Nisse” Nilsson och ”Bosse” Andersson. Vi tre fungerade väldigt bra tillsammans och det var nog dom två jag spelade mest tillsammns med. Före det så spelade jag defensiv forward bakom ”Totte” Bengtsson och ”Nubben” Andersson och det gick väldigt bra det med. I den kedjan så spelade jag på ungefär samma sätt som i kedjan med ”Nisse” fast det var i stället ”Nubben” som var på topp och skulle ha puckarna.

Varför blev det Färjestad 1967?
- Jag hade tagit min examen i Falun det året och jag ville inte ha ett lärarjobb i Leksand. I stället ville jag till ett ställe där ingen av mammorna eller papporna visste vem deras barn fick som lärare. Hemma i Noret var jag väl mest känd som den busiga killen ha ha… Man blir ju aldrig profet i sitt fädersland som bekant.
- Efter att jag hoppat av Färjestad 1965 så visste jag att Kjell Glennert inte var speciellt glad på mig. Men jag tog mod till mig och ringde upp Kjell och frågade om jag fortfarande var välkommen dit, och det var jag.

Var det fler klubbar som hörde av sig till dig samtidigt som du bytte klubb till Färjestad?
- Västerås genom en kille från Leksand som heter Åke Bolander frågade om jag inte ville komma ner dit och spela istället. Jag var ner och hälsade på men nej, Västerås var inte min stad.

Var det stora förändringar spelmässigt för dig att komma till Färjestad?
- Rinken var 60x30 där också och i princip fick jag spela samma spel som här i Leksand. Redan efter ett år i Färjestad blev jag dessutom utsedd till kapten.

I Färjestad fanns ju ”Nicke” Johansson, Ulf Sterner, Conny Evensson med flera. Givetvis väldigt bra hockeyspelare men även starka personligheter. Vilken roll fick du i den här färgstarka gruppen?
- Det var inga konstigheter alls och vi hade starka tränare så som Åke ”Proffesorn” Lundström och Arne Strömberg under mina år som spelare där nere. Sterner var ju speciell men en härlig människa. Han och en kille som heter Olle Palm var lagets två riktigt stora stjärnor. Båda var oftast sena när vi hade samling till bortamatcher. Vi skulle åka till Västerås för en träningsmatch och när dom inte var där i tid så bad jag som lagkapten att vi skulle åka utan dom båda. ”Uffe” och Olle kom efter i bil och var inte glada på mig.

- När vi kom hem så sa jag till kassören i Färjestad då, Habel tror jag att han hette, att det säkert kommer två som vill ha ut reseersättning för bil Karlstad-Västerås tur och retur. Två bilar dessutom trots att man åkt tillsammns i en bil. Vägra den utbetalningen. Mycket riktigt så kom Sterner och Palm med sina räkningar men ingen av dom fick ut några pengar och jag hörde heller aldrig något mer om det.
- Jo, förresten ingen av dom kom sent något mer den säsongen.

Var det naturligt för dig att hoppa på ledarbanan efter att du slutat spela?
- Min sista säsong i Färjestad, 1970/71, så gick jag på pencelin hela hösten. Arne Strömberg, som tränade a-laget då och bodde alldeles nära mig i Skåre, undrade om jag kunde ta hand om juniorerna eftersom jag ändå inte hade en chans att hinna träna ikapp mig den säsongen. Vi gick till JSM-slutspel det året och minns jag inte helt fel så spelades det i Nybro. Vi gick till final mot Leksand och förlorade med 13-2 ha ha… Leksand hade ju ett fantastiskt bra lag då med bland andra Kjell Brus, Dan Labraaten och Ulf Weinstock.
- Sedan blev det JSM guld med Färjestad två år i rad och efter det så blev jag assisterande tränare åt Arne Strömberg innan jag tränade a-laget själv under två säsonger. Den bästa chansen att vinna SM-guld hade vi nog 1977 då vi ställdes mot Brynäs i final. Men dagarna innan finalen så kom Kjell Glennert in i omklädningsrummet och sa att vi inte kunde spela våran hemmamatch i Karlstad eftersom det skulle gå curling-VM där. Vi skulle istället spela på Scandinavium i Göteborg och då gick luften ur oss en del och att ha två bortamatcher mot Brynäs blir för tungt.

Efter den säsongen lämnade du Sverige för ett tränarjobb i Västtyskland.
- Det stämmer. Jag hade fått en förfrågan från Köln som jag var ärlig mot Kjell Glennert och sa att jag hade fått. När Kjell läst kontraktsförslaget sa han bara att jag skulle ta det och att Färjestad skulle skicka mig på utbildning först.
- Säsongen blev väl kanske inte som man hoppats på eftersom Köln var mästare året innan men nu slutade vi bara trea. Jag skulle ha stannat ytterligare två säsonger i Köln och jag fick dessutom i uppdrag att skaffa Sveriges bästa center till klubben. Vi var uppe i Arjeplog hos min ex-frus föräldrarhem. Så jag bilade ner till Skellfteå som då spelade final mot AIK. Efter matchen så frågade jag Hardy Nilsson om han visste vart jag var tränare idag. Det visste han ju och det var inga problem att övertyga honom att följa med mig dit nästa säsong.
- Men då jag kom hem så hade Doktor Ehrnman, som var president i Köln, skickat ett telegram till mig där det stod att om inte Gerhard Kiessling fick ta över som tränare så skulle hans son Udo Kiessling inte fortsätta i klubben. Udo var ju hela Västtysklands stora hockeystjärna då.

- Dagen efter får jag faktiskt ett samtal från Berlin. Man ville ha mig dit som tränare och Berlin är en väldigt fin stad. Men framförallt så hade man en svensk skola vilket var viktigt för mig som jag hade tre småbarn då. Så jag berättade för Köln dagen efter vad det kostade att lösa ut mig och samtidigt få Hardy Nilsson kvar i klubben och det löste sig på ett bra sätt.

Ditt tuffaste uppdrag som sportchef/tränare?
- Jag slutade i Leksand som sportchef 30 april 2000 och gick runt och myste och spelade golf. Men jag hade redan börjat klättra på väggarna. Då ringde Hannover i januari 2000 och bad mig komma dit ner och ta över som tränare. Vi låg tia tolv poäng efter Krefeld då jag kom ner dit och när säsongen var över så var vi i slutspel tolv poäng före Krefeld. Så vi hade alltså tagit in tjugofyra poäng på tjugotvå omgångar. Vi tog oss till semifinal. Men då hade jag redan bestämt mig för att inte forsätta i Hannover för det är bättre att sluta när det är som bäst.
- Mitt under brinnande slutspel så var jag över till Berlin och gjorde klart inför kommande säsong. Men dom hade mörkat den ekonomiska situationen för mig. Jag hade tagit dit Gunnar Leidborg som tränare och i augusti när han skulle börja försäsongsträningen så hade han sex utespelare och en målvakt att tillgå. Reglerna för elitlicens i Tyskland är väldigt hårda och Berlin hade dribblat lite för mycket med siffrorna och inte fått licensen klar. Det var först en vecka innan serien startade som vi fick klartecken och jobbet innan det med att få agentera att vänta etc hade varit väldigt jobbig. Vi började serien det året med en målvakt, plus en pensionär som reservmålvakt, fyra backar, sju forwards och tolv minuspoäng.

- Allt eftersom så droppade det in nya spelare men det var framförallt ryska och baltiska spelare. Heinz Ehlers var för övrigt kapten. Det här gänget svetsades samman rejält och vi gick riktigt bra före jul. Men efter jul så visade sig att killarna inte fått ut någon lön och då var det som att luften gick ur oss alla och laget föll i tabellen.

Vad kan man som coach tillföra då man kommer in mitt under säsongen efter en sparkad tränare?
- Oftast har du ett ganska bra läge som tränare då eftersom det oftast är ett missnöje som gett till resultat att du sparkat en tränare. Då handlar det inte om att tillföra en massa hockeykunskaper och jag har aldrig utgett mig för att vara en speciellt bra tränare. Istället så handlar det om den psykologiska biten i ledarskapet där du måste jobba med att få gruppen att dra åt samma håll. Den biten gillar jag att jobba med.

Du var även General Manager i Tre Kronor under ett år.
- Det stämmer, vid VM 1986 i Moskva där vi tog silver och Peter Åslin kom in i slutet av turneringen och gjorde sådan succé. Det började med att Färjestad var medarrangör till den första Sweden Hockey Games som spelades i nuvarande form. Leif Boork var förbundskapten då och svävade ut ganska rejält med att bland annat låta landslaget utnyttja Färjestads Ishall på ett läger två dagar längre trots att hallen var abbonerad för annat och isen skulle tas bort. Det medförde väldigt stora extra kostnader för förundet vilket inte ordföranden Rickard Fagerlund eller ”Bosse” Tovland tyckte speciellt mycket om. Fagerlund var ju kompis med Färjestads Kjell Glennert och via honom så fick jag frågan om jag kunde ta jobbet som övervakare för ”Boorken”. När så ”Boorken” på årsmötet såg vilka arbetsuppgiter jag var anställd för så avgick han omedelbart som förbundskapten. Jag frågade honom om jag var anledningen till att han avgick. Men ”Boorken” svarade att jag bara var droppen som fick bägaren att rinna över.
- Så vid ett möte på Solvalla i Stockholm så samlades alla elitserietränare och vi kom alla överens om att ”Curre” Lindström skulle ta över och till sin hjälp få Dan Söderström från Leksand.

Det blev bara ett år.
- Jag fick förfrågan att stanna ytterligare en säsong. Efter säsongen 1985/86 så åkte vi med Färjestad till Aya Napa på Cypern. Det var när ännu inte Percy Nilsson hade börjat ta alla Färjestadre till Malmö, något som jag aldrig skulle ha tillåtit om jag var kvar. Men det var ju Mats Lusth, Peter Lindmark, Peter Andersson och dom här killarna. Dum som jag var så tog jag upp den här förfrågan om fortsatt jobb i Tre Kronor en dag då Glennert var lite trött där nere. Hans svar blev att det var han som fick in mig i Tre Kronor men nu räckte det. Skrev jag på så var jag inte välkommen till Färjestad så länge han var kvar i klubben. Jag blev jäkligt förbannad och året efter så flyttade jag till Västtyskland igen och blev tränare för Berlin. Därför blev det Leksand som sportchef och inte Färjestad när jag åtevände till Sverige 1991.

Vad har förändrats mest i sportchefsrollen sedan du klev in i den första gången 1981?
- Agenterna! Visserligen har jag själv varit agent men jag vill prata med spelare själv och inte bli hänvisad till att ”talk to my agent”. Jag tycker att klubbarna ska kunna kräva att få prata med spelarna direkt.

Du kommer nu ingå i Leksand IF:s styrelse. Vilken kompetens kan du tillföra styrelsearbetet?
- Jag har gått med i styrelsen för att kunna vara med och påverka den sportsliga biten. Klubben har gjort ett väldigt bra jobb under dom senaste fyra åren då det gäller att dra in pengar för att satsa på att få upp laget i elitserien. Men värvningar har inte alla gånger varit helt lyckade och här ska jag försöka vara till hjälp.

Är det ingen risk att man tittar för mycket i backspegeln till den tid då du satt med som sportchef i Leksand så att det blir för mycket av ”det var bättre förr”?
- Hur ska man värva spelare? Jag minns när jag jobbade i Färjestad och skulle värva Frank Neal till klubben. Han satt någonstans i Helsingfors och när jag ringde honom så svarade han ”talk to my agent in Kanada”. Jag frågade Gunnar Svensson (Pappa till Magnus Pääjärvi-Svensson) då vad han menade. Vi pratade faktiskt om det här Gunnar och jag bara för någon vecka sedan och skrattade åt vår okunskap som vi hade då.
- Idag har ju killarna agenter redan innan dom blivit torra i blöjan och dessutom inte bara en agent i Sverige utan även en i Kanada eller USA. Som sportchef måste du alltså gå via den svenska agenten som i sin tur ska prata med den amerikanska som därpå ska prata med spelaren. Nu har jag inga ambitioner att bli sportchef i Leksand och vi jagar en bra lösning som vi hoppas har klart snart. Men blir jag inblandad i någon förhandling gällande nya spelare så kommer jag se till att vi först talar med spelaren och sedan meddelar vi agenten. Då har inte vi gått bakom ryggen på någon eller gjort något fel.

Hur ser annars ”Olle” Öst liv ut idag?
- Det såg väl lugnt och skönt ut fram till i söndags ha ha… Idag har jag suttit i telefon en timme och fyrtio minuter och klockan är bara tio på förmiddagen. Det blir väl bättre framöver och jag tar dagen lite som den kommer så får vi se hur allting går. Det är i alla fall bara jag själv som bestämmer hur jag ska disponera min tid.
 
 Tre röster om ”Olle” Öst:

Ulf Sterner:
- Jag blev väldigt glad då jag såg att "Olle" var tillbaka för att jobba i Leksand. Lite förvånad har jag faktiskt varit över att man inte tagit vara på hans kunskaper mera än vad man gjort tidigare. Han gjorde mycket nytta här i Färjestad under åren som han var här. "Olle" är ju en väldigt smart person som inte alltid drog jämt med Färjestads "diktator" Kjell Glennert. En historia som jag minns väl var då Kjell var missnöjd med något som "Olle" gjort och tog upp honom på sitt kontor. Han skrek till "Olle" så det ekade i korridoren - Det finns bara plats för en skithög på en höstack ha ha...
- Det stämmer nog det här som Olle berättar om Palm och jag. Vi var ofta sena till samlingarna eftersom vi hade jobb vid sidan av hockeyn. Det var inte som nu då man kan ligga och sova halva dagarna före och efter träningarna.
- Som spelare var Olle väldigt smart, skridskoskicklig och teknisk. Men det var väl inte direkt spelaren som åkte och smällde på vid sargerna.

Mats Åhlberg:
- När jag började spela för Leksand så bodde jag första året i Falun där jag skulle plugga klart sista året på Handels. Olle gick då på lärarlinjen i Falun och även han bodde i stan även om det var en bit ifrån varandra. Jag fick åka med honom till och från träningar och matcher. Det var ju första gången jag flyttade hemifrån Avesta och jag var bara sjutton år då så Olle blev som en storebror för mig. Det blev ju ganska många bilresor tillsammans och det var alltid skönt att ha någon att ventilera hur det hade gått i matcherna eller på träningarna.
- Olle var en väldigt stabil gubbe att spela tillsammans med. Bra och rapp skridskoåkare och väldigt taktiskt driven.

Folke ”Totte” Bengtsson:
- Olle var en riktig satunge som grabb ha ha... Jag skojar givetvis men Olle var en kille som det alltid hände saker kring. Han var ofta med och gjorde bus men då dom kom på oss grabbar så hade han aldrig varit med. Han är ju två år äldre än jag men vi spelade ofta hockey tillsammans på platsen som där Ljud och Bild ligger idag. Det fanns även en rink som ligger där taxistationen ligger idag. Vi fick gamla fisklådor av "Fisk-Kalle" (Pappa till Bengt "Fisken" Ohlson) som vi gjorde sarg utav och sedan hade Olle och några grabbar ordnat med någon form av belysning. Sedan höll vi till där och spelade hela kvällarna. Förutom Olle och jag så var det "Mapa" Sjögren, Roland Bond, "Nubben" Andersson, Rune Joon med flera.
- Det hände även att vi hängde på oss ryggsäckarna och åkte skridskor fram och tillbaka till Rättvik. n härlig skridskotur och väldigt bra för att träna på just skridskoåkningen.

Fakta om Olle Öst: http://www.eliteprospects.com/player.php?player=15447

Bli medlem i Facebookgruppen Old School Hockey och läs tidigare intervjuer: http://sv-se.facebook.com/group.php?gid=372232646445

Bilder: LIF-arkiv, Bildbyrån, Williams Förlag, Rekordmagasinet