Vikarby- sonen och trollgubben Hans Jax flyttade till Leksand 1967. Tanken var att han skulle spela för Leksand redan 1966. Men klubbarna kunde inte komma överens ekonomiskt vilket gjorde ”Jacken”, tillsammans med Gunnar Mårs, till klubbens första ettårsfall. Idag möter ni Hans Jax i Old School Leksand.

Hans Jax är idag 62 år och har flyttat hem till födelseorten Vikarbyn utanför Rättvik. Är man född och uppvuxen där så var inte Leksand ett alldeles givet va att hålla på i hockeyallsvenskan.
- Bland oss ungar i Vikarbyn så var det uppdelat ungefär 50/50 om man skulle hålla på Leksand eller Mora. Vikarbyn ligger ju precis mitt i mellan städerna. Jag tror nog kanske i alla fall att det var några fler som höll på Leksand än på Mora ha ha… Visst var det lite ungdomligt gnabb mellan de båda lägrena men så ska det väl vara.

Vart i Vikarbyn  höll ni till och spelade hockey?
- Det var en plan som låg mitt i Vikarbyn, ungefär där daghemmet ligger idag. Numera finns ju inte den planen kvar längre utan man har byggt en ny isbana nere vid badet. Men den gamla planen var ju som en ungdomsgård för oss barn i Vikarbyn. Det fanns ju inte mycket annat att göra en att just idrotta.
- Vi ordnade matcher mot Rättvik, Röjeråsen och de andra byarna runt omkring. Det fanns inga ledare som organiserade det utan vi ringde runt själva och bokade våra matcher mot varandra. Sedan tog vi cyklarna och åkte till varandra och spelade. Inte hade vi några domare heller utan vi dömde själva vilket var nyttigt för vi lärde att respektera reglerna och  varandra på ett bra sätt.

Men nog måste ni väl haft några konflikter mellan varandra under matcherna?
- Jo då, lite grann var det väl. Men det var aldrig några större grejer inte.

I Leksands guldlag 1969 var inte Hans Jax ensam om att ha rötterna i lilla Vikarbyn. Även reservmålvakten Gunnar Mårs kom från samma ställe.
- Gunnar var ju en av alla kompisar som höll till uppe på hockeyplanen här hemma. Minns jag inte helt fel så var han utespelare i början men han blev målvakt relativt tidigt.

Efter fyra a-lagssäsonger i Vikarbyn så får Jax stor uppmärksamhet kring Siljan då han slutar tvåa i division 3:s skytteliga, ett mål efter Christian Årjes som då spelade i Insjöns IF. Bakom sig i skytteligan hade han andra kända Leksandsprofiler så som ”Kalle” Ehrn och Ingmar Lysén som båda spelade i Häradsbygden.

Hur blev Leksand aktuellt för er?
- Jag minns så väl en match som vi i Vikarbyn spelade mot Leksands juniorer innan jag var aktuell för spel där. Vi ställde upp med sju man med Leksand körde på med tre kedjor. Men dom hade jämt ”skägg” med oss och jag tror faktiskt att vi klarade oavgjort i den matchen.
- Det var först efter TV-pucken som jag blev aktuell för Leksand. Rune Mases hade väl sett mig där och bad mig komma ner och provspela. Tyvärr så kom inte klubbarna överens och jag blev ettårsfall.
- Vikarbyn ville han sextusenkronor för mig och Gunnar Mårs tillsammans och det var inte Leksand beredda på att betala så jag blev avstäng på ett år.

Du måste ha varit väldigt besviken?
- Arg och förbannad men framförallt väldigt ledsen. Jag varken tränade eller spelade ishockey på ett helt år. Det kändes meningslös att träna så jag spelade fotboll i stället med Rättvik så kom jag igen med nya friska tag säsongen därpå.

Redan under Jax andra säsong i Leksand, 1968/69, så vinner klubben ett nu klassiskt SM-guld där avgörandet kom att ske i Örnsköldsvik i sista omgången av SM-slutspelet.
- Seriespelet gick väldigt bra det året både för mig och laget. Jag spelade i en kedja med ”Mapa” Sjögren och ”Nisse” Nilsson och vi gjorde en hel del poäng tillsammans. Sedan hade jag det lite trögare i slutspelet.
- Men det var ju fantastiskt roligt där uppe i ”Ö-vik” när vi spelade 1-1 mot MoDo. Vi åkte runt på isen och väntade på resultatet i Göteborg mellan Frölunda och Brynäs. Jag minns så väl då det sprang en gubbe ner från läktaren i Kempehallen och skrek att Frölunda hade vunnit och att vi då var svenska mästare.

Varför lyckades ni inte försvara SM-guldet året därpå?
- Det var ju jätte många som slutade i laget. ”Totte” Bengtsson flyttade till Djurgården, ”Nisse” Nilsson flyttade hem till Forshaga, ”Lillen” Gustafsson flyttade hem till Karlskoga, ”Janne” Kroon till AIK och framförallt Lars-Erik Sjöberg som flyttade till Frölunda. Dessutom blev Kjell Brus skadad och var borta hela säsongen.
- Det gick så långt att vissa så kallade experter trodde att vi skulle åka ur serien. Med tanke på det så tycker jag att det var en nästan lika stor prestation som SM-guldet av oss ungtuppar då vi tog oss till SM-slutspel året därpå och där slutade fyra.

Hur upplevde du det lagbygge som ”Pära” Karlström hade börjat bygga upp redan då och som skulle ta er till tre raka SM-guld mellan åren 1973 och 1975?
- ”Pära” tog ju över då Rune Mases slutade efter SM-guldet 1969. Vi förstod väl egentligen hela tiden att det här laget skulle bli bra. Nästan alla spelare var ju unga och väldigt lovande så stannade alla killar kvar så skulle det bli bra framöver.
- En viktig person för det Leksandslaget som var med och tog de här tre gulden var ju juniortränaren Vilgot Larsson. Han körde ju hårdare med juniorerna än vad a-laget gjorde. Från hans juniorlag kom det ju fram många väldigt duktiga spelare så som ”Pirro” Alexandersson, ”Uffe” Weinstock, ”Djura” Olsson och så vidare. Precis så som Leksand verkar ha börjat tänka igen.

Vilka var de drivande spelarna kring laget vid den här tiden?
- Bröderna Abris (Thommy och Christer) var ju två dem både på gott och ont ha ha… Annars skötte vi oss själva under matcherna. Så länge din kedja låg på plus så var aldrig ”Pära” in och petade i hur vi skulle spela. Vi hade ett enkelt grundspel som helt enkelt gick ut på att ta pucken så snabbt som möjligt av motståndarna. Om man nu var klantig nog att gå bort sig efter att ha blivit bortfintadi ett sarghörn så finns det ingen tränare i världen som kan hjälpa till via någon taktiktavla så du tar tillbaka pucken. Vi fick lösa hur vi skulle spela själva i varje formation och på det sättet drev vi alla på varandra.

Leksand med Hans Jax i laget vann guld 1973, 1974 och 1975. Men vilket av gulden som han ser som Leksands största framgång har han svårt att svara på.
- Vi hade ett fantastiskt bra lag 1974 då fortfarande bröderna Abris var kvar i laget. Vi blev klara mästare ganska tidigt och var egentligen aldrig speciellt hotade. Guldet 1975 var nog det mest spännande eftersom det avgjordes i final med play-offspel. Men jag värdesätter nog alla tre gulden lika mycket.

Vid den avgörande finalen 1975 mot Brynäs så hade Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson en pucks som sägs ha varit inne i målet bakom Göran Högosta, vilket skulle ha gett Brynäs guldet. Men domarna Orwar Cerwall och Åke Söderberg dömde aldrig mål. - ”Hasse”, var pucken inne eller inte?
- Ha ha… låt mig svara så här – det var nog bra att man inte hade målkameror på den tiden. Det var väl lite av charmen också och något som fick folk runt om i Sverige att tala om hockey både på jobbet och hemma.

Säsongen 1974/75 gör Hans Jax 51 poäng i elitserien och slutar på det tvåa i poängligan efter lagkamraten Dan Söderström. Säsongen 1976/77 upprepar Jax poängskörden och slutar på en tredje plats i elitserienspoängliga efter Leksands Mats Åhlberg och Brynäs Martin Karlsson (idag tränare för Troja).
- Visst måste man väl säga att det är mina två bästa säsonger i Leksand, i alla fall poängmässigt. Jag gjorde väl en hel del poäng även flera andra säsonger. Men vi brukade säga att var man, och är idag med för övrigt, anfallare så ska man minst ha ett snitt på en poäng per match annars är det inte godkänt.

Är kedjan med dig, Dan Söderström och Mats Åhlberg den bästa du har spelat i?
- Jo, men poängmässigt så gick det väldigt bra för oss tre. Men jag spelade även flera säsonger i en kedja med Dan Labraaten och Kjell Brus och vi gjorde en hel del poäng vi också.
- När jag kom till Leksand så spelade jag dem två första åren med ”Nisse” Nilsson och ”Mapa” Sjögren som jag sa tidigare och det var verkligen att gå i den hårda skolan. Lade man inte passen på ”Nisse” blad då fick man höra det oj, oj ,oj… ”Mapa” var ju den tuffa som hela tiden körde på och jag vill nog säga att den kedjan fungerade riktigt bra den med.

Varför lämnade du Leksand för Björklöven?
- Min dåvarande fru kom in i på skola i Umeå och jag behövde ett miljöombyte i hockeyn. Har man spelat i samma lag så länge som jag gjorde så behöver man en nytändning ibland. Det blev två väldigt roliga år där uppe också.

Vilka hade du som kedjekamrater i Björklöven?
- Det var Timo Parkkonen och Ricke Ågren. Vår kedja gjorde mycket med poäng och vi tog steget upp från division 1 till elitserien första året jag var där. (Kedjan gjorde 132 poäng tillsammans första säsongen i division 1)

Efter två säsonger i Björklöven då laget åker ur elitserien så återvänder Hans Jax till Leksand säsongen 1989/90. Ett Leksand som ånyo tränas av ”Pära” Karlström och som till sin hjälp har Jax gamla lagkamrat Roland Bond.  Leksand tar sig till semifinal men blir utslagna och överkörda av Brynäs i två raka matcher.
- Den säsongen var väl min sämsta som spelare i Leksand. Jag hade ingen glöd kvar helt enkelt. Jag hade blivit 32 år då och på den tiden så var det en hög ålder. Mina tankar var nog mer på vad jag skulle göra efter karriären. Det blev bara ett år med Leksand och jag kunde inte motivera mig attg spela ytterligare en säsong.

Efter säsongen så skrev Hans Jax på för division 1 klubben IK Rommehed från Borlänge och efter ytterligare en säsong så blev IFK Lidingö hans nya klubbadress. Tränare för Lidingö var en då ganska okänd kille vid namn Curt Lindström.
- Efter året i Rommehed så kom jag in på GIH på Bosön och då skrev jag på för IFK Lidingö. Det är två av mina roligaste säsonger vid sidan av hockeyn. ”Curre” var ju fantastisk på att få ihop gruppen och det var alltid nya saker på gång även utanför rinken. Vi var på Gröna Lund och hade femkamp och så vidare.
- Vi hade ett väldigt bra lag med bland andra Håkan Dahllöf, ”Myggan” Wallin, Per-Allan Wikström, ”Tjalle” Milds som Håkan, sprintdrottningen Linda Haglunds bror Jimmy var också med (Även tidigare Leksandsmålvakten Sven Allards son Jan Allard var med). Jag gjorde bra med poäng under dom här säsongerna med och vi gick faktiskt upp i division 1.

Guldåret 1969 så får Hans Jax dra på sig landslagströjan för första gången då B-landslaget, kallat Vikingarna, kallade in honom i tjänst.
- Sverige skulle möta Norge i Leksand och när jag satt hemma på morgonen så ringde telefonen och ledningen för Vikingarna undrade i fall jag kunde spela på kvällen eftersom någon i laget hade blivit sjuk. Så jag hoppade med och jag spelade ihop med Mats Åhlberg och Dan Söderström. Jag gjorde väl tre mål och fyra assists och vi vann matchen med 15-2.

A-landslagsdebuten?
- Den var mot Tjeckoslovakien på Hovet 1974. Jag spelade i en kedja med Finn Lundtröm och Håkan Pettersson från Timrå. Det gick väl ganska bra och jag gjode ett mål. Efter det så spelade vi tre en hel del matcher tillsammans.

Du har gjort tre VM-turneringar och om vi börjar 1975. Vad minns du bäst från den turneringen?
- Den spelades i Västtyskland, vi fick brons och ryssarna, som vann guld var för jäkla bra. Sovjet var nästan omutliga då och man orkade bara stå emot deras fart och press i trettio sekunder. Gick bytena upp till minuten så var det nästan kört mot deras klapp, klapp spel. Dom var fruktansvärt bra tränade.
- Något år så spelade vi faktiskt med Leksand 4-4 mot CSKA Moskva som mer eller mindre var Sovjets landslag. Det var verkligen starkt av oss.

VM 1976 i polska Katowice?
- Tjeckoslovakien vann guld och vi brons. Jag spelade mest tillsammans med ”Rolle” (Eriksson) och det gick riktigt bra för oss. På den tredje platsen i kedjan så varierade det mellan ”Krobbe” Lundberg och Bengt Lundholm.

VM i Wien 1977 och om vi börjar med allt det positiva?
- Vi fick ju silver och slog bland annat ryssarna i två matcher. Vi hade ett fantastiskt bra lag där ”Rolle” Eriksson kom hem från Minnesota och spelade och sedan gjorde Göran Högosta några fantastiskt fina matcher mot just Sovjet. Vissa gånger fungerar det bara och då kan det gå så här även mot omöjliga ryssar. Allt var ju toppen där nere med fint väder, vi bodde bra och förbundet hade ordnat så våra fruar fick komma ner och hälsa på oss under turneringen, vilket var alldeles nytt då.

Hur upplevde du matcherna mot Kanada där bland andra Kent-Erik Andersson fick mjälten krossad och Lars-Erik Eriksson (idag Ridderström) höll på att mista synen tack vare en kanadensisk klubba?
- Vi var ju helt vanliga idrottsgrabbar som var där för att spela hockey. Vi var ju inte vana att möta lag som ville vinna till varje pris. Kanadensarna hade kunnat gå över lik för att slå oss. Vi var inte fostrade på samma sätt och blev överraskade över deras sätt att spela.
- Vi satt på läktaren och såg när Sovjet mötte Kanada. En kanadensisk spelare (Eric Vail) slog en rysk spelare (Sergei Babinov) i huvudet med klubban. Då man frågade kanadensaren efter matchen varför han gjorde så blev svaret – Han hade ju hjälm på sig.

När Sergei Babinov så småningom kommer till medvetande kör Phil Esposito klubban i ansiktet på Babinov när domaren inte ser. I pausen kastar kanadensarna sina klubbor som spjut in i ryssarnas omklädningsrum och Alexander Maltsev är mycket nära att träffas i ansiktet. När Esposito får syn på läkaren som är i full färd med att sy ihop en ganska ordentligt sargad Babinov så skriker han rakt ut – I did it!

Hur hamnade du som tränare i Tyringe efter din tid som spelare?
- Jag hade gått klart GIH och ville ha ett jobb och blev värvad dit. Tränarjobbet var väl inte riktigt något som var alldeles lyckat för mig. Efter Tyringe så tränade jag Falun innan jag blev assisterande tränare åt ”Kalle” (Alander) i Leksand.

Hur tog du beskedet om att du var uppsagd från tränarjobbet i Leksand mitt under säsongen trots att huvudtränaren ”Kalle” Alander var kvar?
- Det var ju väldigt konstigt allting och det kändes verkligen inte bra. Visst hade det gått dåligt men jag fick bara ett telefonsamtal att ”Fisken” Ohlson skulle in och jag ut. Någon mer förklaring än så fick jag aldrig.

Hur ser Hans Jax liv ut idag?
- Jag bor i Vikarbyn och tecknar karikatyrer på heltid. Jag är ner några gånger om året och ser på Leksand. Men jag tror att det kommer bli mer den här säsongen för jag tror på den satsningen som klubben gör idag då man tar upp unga spelare i laget. Det har varit ganska tråkigt att åka till Leksand för att se omotiverade utlänska spelare göra en säsong för att sedan flytta vidare. 
- Går inte leksand upp den här säsongen så gör det inte så mycket för nu satsar man i alla fall på framtiden avslutar Hans Jax för Old school Leksand.

Tre röster om Hans Jax:

Gunnar Mårs:
- ”Hasse” var ju en naturbegåvning redan som barn hemma i Vikarbyn och han var ju helt suverän då vi spelade hockey ihop. Vi bodde väl 300 meter ifrån varandra och vi var hemma på hans höskulle och spelade hockey minns jag. Han sköt och jag stod i mål. Jag var utespelare från början men då jag var 11 år så bröt jag armen och kunde bara hålla klubban med en arm. Därefter så blev jag målvakt. Han har ju alltid varit lite av en bohem som tog livet med en klackspark, en mycket bra vän.
 - Vi blev ju ettårsfall när vi skulle gå från Vikarbyn till Leksand. ”Hasse” fick ju inte spela alls men jag fick i alla fall vara med i pojklagen och spela så jag personligen tog det väl inte så hårt direkt. Det var ju värre för ”Hasse”. Leksand bjöd oss i alla fall med flyg till hockey-VM i Wien som plåster på såren och när Vikarbyn fick höra det så erbjöd de samma sak fast med buss.
- Vi har väl bara sporadisk kontakt idag och det var väl sex månader sedan vid talades vid då jag beställde en karikatyr från ”Hasse” till en svägersta.
 
Roland Eriksson:
- Vi hittade varandra ganska bra under några år. Han var ju en puckhållare utan dess like och jag var väl sådan att jag hade lätt för att anpassa mig till andras spelstilar så därför fungerade vi nog så pass bra ihop. Sedan är ju ”Hasse” en väldigt lättsam och rolig kille som trots det alltid var seriös i det han gjorde.
- Jag hade sett ”Hasse” spela då jag var grabb och imponerades av att han i varje match blåste rakt igenom motståndarförsvaret två tre gånger per match trots att motståndarna visste att han skulle göra det. Han var ju lite vinglig på skridskorna men han gjorde någon dragning så moståndarna åkte åt alla jäkla håll.
- VM 76 var ju min stora turnering och mycket var det ”Hasses” förtjänst. Vi spelade ihop under hela turneringen och jag kom väl före alla ryska stortstjärnor i poängligan. Han lade ju pucken på bladet på mig så det var bara att lägga in den i mål.
- Vid VM 77 så gjorde jag tre mål på Tretjak då vi vann den ena matchen mot Sovjet med 3-1 och visst kanske det är min bästa landskamp. Då det gäller Kanads uppträdande i turneringen var ju den både bedrövlig och skämmig. Jag spelade borta i NHL då och de här killarna var ju inte alls speciellt kaxiga där. Men nu försökte man skrämma oss och lyckades ganska bra med det. Mig var dom ju på även i spelargången i pauserna och slog mig med klubban i ryggen. Så här i efterhand så kan man väl erkänna att man var lite skraj för sin hälsa. Det handlade ju inte om hockey utan om rena överfall.

Finn Lundström:
- Det som var så positivt med Hans Jax är att han var lugn som en filbunke, han hetsade aldrig upp sig och tog saker och ting som det kom. Han förlitade sig på att hans spelsinne skulle klara ut det mesta och det gjorde det oftast. Jag och Håkan Pettersson spelade i samma kedja som ”Hasse” då han debuterade i Tre Kronor. Vi hade haft Olle Åhman mellan oss men han hade gått sönder så ”Sura-Pelle” Pettersson, som var förbundskapten då, letade efter likvärdig spelare åt oss och ”Hasse” var väl det.
- När vi spelade mot Leksand så pratade vi väl aldrig direkt om hur man skulle stoppa just ”Hasse” utan det var ju mera så att det enda sättet att stoppa en spelare med den spelstilen var att gå på kroppen på honom. Det var ju inte alltid så lätt eftersom han hux flux vinglade till åt andra hållet och var borta. Även på det sättet liknade han Olle Åhman i sin spel stil. Olle var ju heller ingen skridskovirtos.
(Olle Åhman avled 2003 och Håkan Pettersson 2008)

Fakta om Hans Jax: http://www.eliteprospects.com/player.php?player=2172

Bli medlem i Facebook gruppen Old School hockey och läs tidigare intervjuer: http://sv-se.facebook.com/group.php?gid=372232646445

(Bilder: Williams Förlag, Jessica Ström, IIHF, Foto Kenne, nhl.com)